På Stadra sommarscen vid sjön Greckens södra strand sätter Magnus Wetterholm för nionde året upp ett sommarspel och som tidigare med en alldeles egen ton. Förra året var det en litteraturhistorisk resa med Carl Jonas Love Almqvist i år är det Anna Maria Lenngren och Johan Henrik Kellgren som i Ylva Eggehorns ”komiska galopp” ”Den Ljufva Tiden” möts på skjutshållet i Stadra orosåret 1809. Visserligen är Kellgren död sedan 1795, men Anna Maria Lenngren lever och är på väg till Loka Brunn med kurliv och gyttjebad. Dit skall också skjutshållets andre gäst Adolf Badin, en svart slavpojken från Västindien som änkedrottningen Lovisa Ulrika fick i present, n u elegant medelålders hovman med lust för unga kvinnor.
Det här var en tid då stora politiska och tekniska omvälvningarna väntade i en otydlig framtid. År 1809 förloras Finland till Ryssland och i maj avsätts Gustav IV Adolf, hertig Carl besteg tronen som Karl XIII (1748–1818), men han är bara ett mellanspel i väntan på att Karl XIV Johan (Bernadotte) skall ta över.
”Den Ljufva Tiden” börjar med en kort prolog på Stadras ladugårdsback för att sedan flytta till den lilla, lilla teatersalongen där man kan se rakt ut i sjön är en av dörrarna öppnas. På scenen står de tre historiska huvudpersonerna liksom en kusk som är skadad i det förlorade finska kriget och skjutshållets kvicktänka piga. Dessutom Badins betjänt och Kellgrens piga som också är död!
Ylva Eggehorns text är infallsrik med citat ur Lenngrens och Kellgrens dikter, men någon egentlig h andling finns inte. I första akten presenteras rollerna medan sällskapet i andra akten mest leker charader med framtiden som tema. Lustig var ett dansant förebud om framtida vagnar som inte dras av hästar utan av ånglokomotiv.
Anna Maria Lenngren, koncentrerat spelad av Anne-Lie Hedin, är trött och grinig efter den långa och inte helt bekväma resan från Stockholm, men blir uppiggare när den döde skalden Johan Henrik Kellgren, spelad av Magnus Wetterholm, gör oväntad och magnifikt dammig entré insnärjd i ett gammalt fisknät och med ett prakt fullt syfilitiskt munsår. Också han blir piggare(!) av att möta Lenngren och Badin och de börjar ett samtal där mäns och kvinnors skapande och deras olika villkor. I Eggehorns text finns vår egen tids genusdebatt nedgrävd.
Lamine Dieng gör den frackklädde hovmannen Adolf Badin som är exotiskt spännande i denna lantliga avkrok där den välsjungande skjutshållspigan (Agneta Danielson) tror att han är djävulens utsände tills hon får klappa på Badins hår. Sedan går det snabbt för honom och de gör tillsammans en lysande charad av Lenngrens ”Porträtterne”. I pjäsens centrala scen pekar Badin på att man inte får glömma sina rötter – vem man är och varifrån man kommer.
Utöver att spela den krigsskadade kusken beledsagar Anders Ortman hela föreställningen på piano och står för nya följsamma tonsättningar av några av Lenngrens och Kellgrens dikter. Det ger spänning och skärpa åt de många inslagen av sång och musik.
Utöver de fem stora rollerna deltar också ”figuranterna” Eva Haldert och Leif Broms: som Kellgrens döda piga och Badins betjänt gör de tydliga porträtt av sina bifigurer.
”Den Ljufva Tiden” är väl inte någon stor teater, men med utmärkta prestationer av skådespelarna och ett rappt tempo blir också årets sommarteater på Stadra väl värd ett besök. Lägg så till en rad fantasieggande installationer som spritts ut från parkering till scen så är upplevelsen fullkomnad.