Molières pjäs "Den inbillade sjuke" som nu spelas på Dramatens stora scen har blivit en mångbottnad föreställning någonstans mellan fars och existentiell tragedi där människans skräck för döden spelar en större roll än den komiska hypokondrin.
Grundstommen är välkänd: den rike hypokondrikern Argan betalar dyrt för att bli lurad av kvacksalvare och av sin giriga äkta maka, dessutom vill han gifta bort sin dotter Angélique med en riktig fåntratt medan dottern älskar en annan, tämligen självgod, ung man. Allt ordnar emellertid upp sig sedan kammarpigan Toinette resolut ingripit till de älskandes hjälp.
Det är mellan Argan och Toinette som huvudstriden står. Argan vill vara herre i sitt eget hus och bestämma med vem Angélique skall gifta sig, medan Toinette har en mer idealistisk uppfattning om rätt och fel. Hon gör rätt inte för att hon tjänar på det utan för att det är rätt. Örjan Ramberg tar ut svängarna ordentligt som Argan, alltid med någon ospecificerad krämpa till hands och alltid lika hårt prövad av den näbbiga pigan spelad av Alexandra Rapaport, som på några år utvecklats till en begåvad komedienne.
På scenen vandrar Döden (Johan Lindell) omkring som en drastisk påminnelse om att när Moliére skrev ”Den inbillade sjuke” så var han sjuk och avled – om inte på scenen – så i varje fall några timmar efter det han tvingats avbryta en föreställning. Molière (Per Mattsson) är f.ö. själv med på scenen som en lungsjukt hostande och till sist döende skådespelare.
Några av birollerna är besatta av skådespelare som kan göra lysande teater med små medel. Gunnel Fred är vass som Argans hustru som traktar efter pengar och en bättre man. Jakob Stefansson rolig som illa töntig läkarson med dålig eller ingen social kompetens, men med ambitionen att bli Argans favoritsvärson. Mats Bergman lyser som komisk läkare och visar med rutinerad skicklighet förmågan att göra det bästa möjliga av ganska små roller, för att inte tala om Sofia Ledarp som rultig lillasyster som alltför ofta är där hon inte borde vara. Svårare att göra sig gällande har dottern Angélique (Julia Dufvenius) och hennes friaren, den vackre Cléante (Erik Ehn) som älskas och åtrås av Angélique.
Regissören Terje Maerli har låtit uppsättningen spänna från 1700-tal över 1920-tal för att sluta i vår samtid i någon modernt minimalistisk hemmiljö dessutom har pjäsen fått en lyckad nyöversättning av Sven-Åke Heed. I föreställningen dyker det i mellanakterna upp ett gäng komedianter som gärna brister ut i sång och då rent av lockar med sig Döden att både sjunga och dansa.
Det finns mycket att glädjas åt i Dramatens uppsättning av ”Den inbillade sjuke”, inte minst i spelet mellan Ramberg och Rapaport, men skrattet fastnar både inför Argans skräck inför sin obefintliga – men botliga – sjukdom och inför Moliéres realistiska blodstörtning.