Den regeln har ej blivit överträdd:
Är Gud på jorden, vandrar han förklädd.
Hjalmar Gullberg ”Förklädd gud”

De tre gudar som kommer till jorden i Bertolt Brechts ”Den goda människan i Sezuan” är både förklädda och förmänskligade. Och de vet inte ett smack om verkligheten. Gudarna på Stadsteatern (Lars Göran Persson, Ulf Eklund och Robert Panzenböck) är klädda som vilka stadsmänniskor som helst. I den kinesiska provinsen Sezuan är människorna fattiga och har det svårt, men gudarna kommer alls inte för att rädda dem ur andlig eller materiell nöd. De kommer för att leta reda på en (en enda) god människa.
Gudarna finner fnasket Shen Te som ger dem husrum för natten. Efter mycken tvekan betalar de för sig så Shen Te kan köpa sig en liten rucklig tobaksaffär i ett slumområde. Genast fylls butiken av påstridiga och pockande människor som tigger husrum, ris och röka. De fattiga blir en flock hänsynslösa utsugare medan de ojar sig över att de är så fattiga och synd om.
Shen Te drabbas av kärlek till den arbetslöse flygaren Yang Sun men när också han utnyttjar hennes godhet blir hennes ekonomiska situation ohållbar. För att överleva förvandlar sig Shen Te till sin hårdföre kusin, Shui Ta. Han är en räknenisse som kan driva ett företag med järnhand, men som inte förstår sig på känslor. Shui Ta öppnar en tobaksfabrik där de snyltande släktingarna och grannarna motvilligt och knorrande får arbete.
Gudarna – alltmer tilltufsade av den jordiska verkligheten – dyker då och då upp för att kolla om Shen Tes godhet står sig, men när hon förtvivlat ber om hjälp tvår de sina händer och överger henne. Bara människan kan själv hjälpa människan.
I den här uppsättningen finns mycket litet av den politiska teaterns attribut och ikoner. Klasskampsperspektivet är utbytt mot snabba svängningar mellan dramatik, komik och litet kabaret.
Spelet är litet tillbakadraget vilket ger åskådaren tid att fundera över vad som händer. Till föreställningens styrka hör att skådespelarna – inte scenografin – fyller scenen.
Cilla Thorell gör dubbelrollen som Shen Te och Shui Ta men hon lyckas inte genomföra förvandlingen från mesig godhet till hårdför affärsman med tillräcklig distans mellan de två rollerna. Leif André som den småfuskande, godmodige och litet blyge vattenförsäljaren Wang dyker då och då upp och berättar vad som är på gång. Han talar både med gudarna och till publiken på ett sätt som får oss att tro att han är både galen och skarpsynt klok.
Magnus Kreper ger den arbetslöse flygaren Sun en osäker framtoning. Han klarar inte av att älska så stort som han själv vill och vid första bästa tillfälle är han beredd att svika och lura Shen Te. När Sun avancerar till förman i tobaksfabriken blir han en aggressiv pådrivare och effektivitetsjägare för att vara Shui Ta till lags – och för att avancera ännu ett pinnhål.
Vid sidan av de tre viktiga rollerna finns det några roller som stannar kvar i minnet, t.ex. Mats Hedlunds kvarterspolis med ett krypande smilande inför makten, Gunilla Nyroos som flygaren Suns krävande morsa som aldrig tänker släppa greppet om sin son och Nina Gunkes närige fastighetsägare.
Det här är en ojämn uppsättning där mycket kan ifrågasättas. Som vanligt med Brecht stoppas handlingen ideligen upp av inlagda sångnummer och någon gång av ett rätt taffligt och meningslöst försök till allsång med publiken. Mer originellt än givande är att de skådespelare som inte är på scenen sitter vid rangliga kafébord i orkesterdiket och tittar på kollegorna, eller stickar, eller löser korsord, eller trallar med i sångerna.
Stadsteaterns ”Den goda människan i Sezuan” har också onekligen förtjänster som spännande och lättillgänglig. Genom att gå bakom den politiska retoriken får Linus Tunström oss att se de existentiella och etiska frågornas bäring idag.
”Den goda människan i Sezuan” är ett försvar för människans rätt att leva och älska.