Först ut i Dramatens serie med unga författare är Astrid Trotzig som debuterar med pjäsen ”Den första hösten” på Elverket. Det är ett stillsamt drama om ett djupt och varaktigt främlingskap mellan människor som står varandra nära. I en rad korta scener får vi en fragmentarisk inblick i en välordnad familjs konflikter och kriser.
Den handlar om Marie, som går i pension efter ett helt liv som lärare, men hon hade andra drömmar. Hon saknar sitt arbete och sina elever, hennes äktenskap är stendött utan att vara frostigt, relationen till de två döttrarna präglad av kommunikationsproblem. De pratar helt enkelt förbi varandra – nu som alltid tidigare. Mannen, som möjligen redan är pensionerad, är mest intresserad av trädgården och ställer sig undrande till hustruns kris när hennes livssituation förändras och hon tycker att hon förlorat sin sociala roll.
”Den första hösten” är bara en dryg timme lång och nästan alla frågor förblir obesvarade och nästan alla problem olösta. Till en del är det en skildring av åldrandet och Maries frustration över att inte vara behövd, en annan del är döttrarnas egna problem och trettioårskriser, och så makens överslätande attityd och outtalade olust inför vad som sker med Marie.
Gerthi Kulle skapar med en minimalistisk spelstil ett själens bråddjup, där ett helt livs missräkning och bitterhet nätt och jämt döljs. Björn Granath spelar pappan med en djup, men otydlig, medkänsla med hustruns oro – den som inte går att bota med blomsterodling. Elin Klinga och Ingela Lundh spelar de båda vuxna döttrarna som reagerar på moderns nya icke-liv med trots och kanske hat, som inte ens är förbi när bägge föräldrarna är döda.
Det finns en oroande enkelhet i ”Den första hösten” som inte enbart är en estetisk finess utan som också pekar ut framtiden. Det är litet ruskigt och inte så litet förfärande – är det så här att lämna arbetslivet?

	Sthig Jonasson