Barockens operaföreställningar var ofta långa och tryfferade med en tröttsamt ödesdiger handling. Det var då naturligt att försöka pigga upp publiken med litet lättsammare underhållning som lades in i aktpauserna. I sommar sätter Vadstena-Akademien upp en sådan fö reställning – ”Ödets lotter” , som spelades första gången i Milano 1735. Den består av musikdramat ”Demofoonte” och intermezzot ” Fiffiga änkan”.
”Demofoonte” en typisk barockopera med recitativ som utvecklar och förtätar handlingen och en mängd arior, då allt står stilla. O peran bygger på den grymma antika myten om kung Demofoonte som varje år offrar en ung jungfru åt Apollon. Den här gången faller valet faller på Dircea, som är hemligt gift med kungens son och tronföljare Timante och har ett barn med honom. Då kolliderar statens krav med Timantes och Dirceas förhoppningar om ett lyckligt liv tillsammans. Men Dircea kan inte offras eftersom hon ju inte är jungfru. Intrigen kompliceras av utbytta barn och oväntade förälskelser. Efter svårgenomskådliga turer blir Timantes och Dirceas äktenskap officiellt och Timantes yngre bror Cherinto får Creusa, den prinsessa som Demofoonte hade planerat som maka åt sin tronarvinge.
När ”Demofoonte” blir alltför tungsint intar ”Fiffiga änkan” scenen med en intrig värdig en fars på någon privatteater. Det handlar om en vacker änka som spelar sjuk för att kunna slå klorna i en läkare. Han duckar undan första gången, men hon ger inte upp och lyckas, givetvis, lätt överlista honom.
Regissören William Relton har gett kraft och dramatisk nerv åt familjekonfliken i den arietäta ”Demofoonte” och sångarna ger liv och karaktär åt sina roller och tar ut i skönsång vad som stundom saknas i skådespelande.
Den enväldige kung Demofoonte tolkas rakt och utan onödiga utsmyckningar av Nikola Matisic . Kungens brist på empati och hans envisa tro på gamla traditioner och seder utgör operans tydliga och problematiska konflikt. Det är också det som ger ”Demofoonte” en koppling till vår egen tid.
Huvudpersonen Timante, ursprungligen en kastratroll, sjungs fullkomligt lysande av mezzospranen Karolina Blixt. Med dramatiskt tempramentfullt utspel och skön mezzo övertygar hon som den unge prinsen som alltid tycks befinna sig i känslornas stormcentrum. Det är imponerande. Timantes älskade hustru Dircea blir i Trine Bastrup Möllers tolkning vekt mänsklig med oro för framtiden.
Örebrosonen Erik Enqvist gör prinsen Cherinto oförberedd och förbluffad inför de känslor som drabbar honom vid mötet med prinsessan Creusa i Ida Falk Winlands bleka, iskallt vackra gestalt. Det är hennes starka arior som tvingar Demofoonte till ett avgörande val mellan familjens eller statens bästa. Ett svårt val som kungens rådgivare Matusio (Karl Rombo) kan lösa.
I ”Fiffiga änkan” dominerar Elisabeth Bodén Haglund. Hon är en naturlig komedienne med ett dompterande utspel där rösten, mimiken och de rosa svandunstofflorna aldrig ger Johan Fägerlunds falske läkare en chans att komma undan.
Musikaliskt fulländas ”Ödets lotter” av en liten men homogen orkester med tolv unga musiker som spelar på tidstrogna instrument. Dirigenten Mark Tatlow, som också är en av två cembalister, förstår att lyhört ta till vara musikens möjligheter och ger ett fulländat stöd till sångarna.
Med projektioner och skuggspel har scenografen Carolina Wolff i Vadstena slotts bröllopssal lyckas ge en sparsmakad inramning till båda delarna i ”Ödets lotter”. Hennes kläder förstärker dramatiken i ”Demofoonte”och markerar maktpositionen med svart till kungen, grått till undersåtarna. Vid intermezzot anger en budoir i rosa tydligt änkans avsikter och förväntningar.
”Ödets lotter” är ett lyckokast och ännu en välförtjänt konstnärlig triumf för Vadstena-Akademien.