Man är alltid sin egen olyckas smed.
(Replik ur ”De sju städerskorna”.)

Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm har men jämna mellanrum anklagats för att negligera etnisk mångfald, kvinnlig jämställdhet och samhällets marginaliserade grupper.
Men nu har nu Dramaten satt upp en pjäs med kvinnor i nästan alla roller och med kvinnlig regissör och scenograf och skådespelarna har en bred etnisk spridning. Av pjäsens tre män är ingen vit medelklass, men en homosexuell och en är död. Ändå får i ngen av skådespelarna med invandrarbakgrund spela roller med samma etniska ursprung som deras eget. Utlänning som utlänning.
I ”De sju städerskorna” har sju städerskor, fem kvinnor och två män, har fått i uppdrag att röja upp i en närmast obeskrivlig bråte av prylar och skräp. ”Här är för rörigt för att börja”, säger en uppgivet. Men det skall s tädas utan att de ritigt vet vad skall slängas och om något skall sparas i de papplådor som hänger i taket? D e kliver runt litet obeslutsamt i bråten och flyttar litet skräp hit och dit medan dammet och replikerna yr runt.
Att städa skulle kunna bli en lysande föreställning med starka dramatiska inslag. Men t rots att aggressioner ibland blommar ut bland de sju, så finns där ingen dramatik eller intrig. Det bara händer ingenting.
Fragment av trista livsöden visas upp, men det blir aldrig mer än konturer av människor. Pjäsen utvecklas inte dramatiskt istället sköljer, en mängd ord ut över salongen.
Skådespelarna sliter med sina platta och rätt ointressanta roller. Kicki Brambergs drastiska Alexandra, Tanja Lorentzon som den polska städerskan Ania, Sunil Munshis homosexuelle Gilbert med juristutbildning, Kajsa Reingardts självföraktande, esamma och svårt kärlekstörstande Britt. Någon nyans i sina roller får Tomas Neumann som Misjka och Jelena Ivanisevic Paunovic som Claudia. Liket spelas av Joaquin NaBi Olsson, som vore han en roll i en privatteaterfars.
Det är svårt att hitta fokus i föreställningen, ibland är det ganska underhållande, med lustigt en koreograferad torr- och våtmopping och dammsugning, men mest känns det onödigt.
Efter den händelselösa första akten händer det väntat oväntade i andra akten: Städerskorna hittar ett lik i bråten och en kvinna som också visar sig vara städerska, med anknytning till röran, dyker upp och assimileras som en åttonde städerska.
Enligt programmet har professionella städerskor bidragit med berättelser och erfarenheter. Det är bortfuskat. Jörgen Hjerdt har laddat sin text med övertydlig symbolik, dåliga vitsar och kvasifilosofiska meningslösheter. Regissören Åsa Kalmér verkar inte ha lyckats få något förhållningssätt till texten och försöker kompensera sin vilsenhet med lättsamma upptåg och högt röstläge, som inte betyder något.
Till slut är scenen renskalad från allt skräp och ljusrampen sänkt. Det är klart för nästa teateruppsättning. Det är att börja om på nytt – med något bättre.