I August Strindbergs drama ”Dödsdansen” firar Örjan Ramberg och Stina Ekblad världsdramatikens vidrigaste silverbröllop som Edgar och Alice. Efter 25 år i en fängelseliknande fästning ute i havsbandet har de genomkämpat så många gräl att de har börjat spela dem som en teaterpjäs. Barnen har flytt till stan och alla på ön är deras fiender, men nu har de fått publik: Alices kusin och Edgars vän Kurt som ansökt om platsen som karantänmästare på ön, kallad ”Lilla helvetet”.
”Dödsdansen I” börjar med att Björn Granath kommer in framför ridån iklädd hög hatt och svart paletå med pälskrage och sminkad som Strindberg själv. När ridån går upp stiger han in till Edgar och Alice – som väntar på Kurt som, under spelet, blir både katalysator och åskådare till det spel som kaptenen och hans hustru, den före detta skådespelerskan, nu drar igång. I deras deformerade kärleks- och hatspel staplas en oändlig rad av förolämpningar och försoningar på varandra.
Skådespelandet är glansfullt. Det formligen lyser om Stina Ekblad när hon låter Alice få skådespela på äktenskapets scen med sedan länge fastlagda repliker. Men mitt i det stundtals komiskt ytliga finns en tomhet och återhållen sorg. Hon är resignerad också mitt i sitt oresonliga hat. Örjan Ramberg är magnifik som kapten Edgar som hatar sitt äktenskap och som fruktar sin död. Edgars del i spelet blir många ironiska tirader och yviga parader – en manlig värld i snabbt sönderfall. Det är som om han bara kan leva om han hämtar näring ur andras liv och han är livsfarlig för Björn Granaths rättrådiga och tålmodige Kurt som nästan är normal i det här sällskapet. Kurt sjunker ihop när han inser att han är en åskådare till en teater – ett spel, visserligen med intrikat dramaturgi, men ändå ett spel. Till slut är han också lurad, men han klarar sig med att stoiskt upprepa: ”Jag har varit med om värre.”
I ”Dödsdansen I” får ondskan närmast en metafysisk dimension. Edgar och Alice hatar varandra gränslöst, men de kan inte skiljas eftersom de är varandras hämnare förenade i dödsdansens evigt återkommande turer.
”Dödsdansen II”, som utgör andra akten, spelas sällan och det inte utan orsak: den är en tydligt svagare pjäs än ettan. Här visar barnen upp sig: Judith (Sofia Pekkari), Alice och Edgars dotter, känner redan till hur hon skall leka och manipulera sin friare. Kurts son Allan (Christoffer Svensson) och en ung löjtnant (Erik Magnusson). Edgar styr och ställer lika oförtrutet som tidigare, han fuskar, sviker, snokar och ljuger för att vinna egna fördelar och för att han inte kan låta bli. Här förskjuts jämvikten mellan antipati och sympati till att Alice blir mer offer – och följaktligen mer sympatisk för oss. Barnen fortsätter föräldrarnas spel som nu har mer tydligt blivit en komedi – som avslutas med ett melodramatiskt slaganfall som ändar Edgars liv och Alice ger honom ett nästan förlåtande eftermäle.
Regissören John Caird förvandlar pjäsernas råa hat till ironisk komedi som lätt lockar till skratt och som nästan helt saknar smärta och verklig dödsångest. Om man tar bort Strindbergs ångest, vad har han då för relevans för vår tid? Men med strålande skådespel av Örjan Ramberg, Stina Ekblad och Björn Granath blir det en andlös teaterupplevelse.