En operett, kan det vara något i dagens teaterkultur där var och varannan shakespearepjäs förläggs till nutiden och när dansarna i en uppsättning av baletten ”Svansjön” kommer inflygande i plåttunnor?
Jovisst. För den som vill ha några timmars förströelse utan andra ambitioner är att vara just förströelse så kan Stockholms Operettensembles föreställning av Emmerich Kálmáns operett ”Csárdásfurstinnan” vara precis lagom. Den utspelas i Budapest och Wien och året är 1913, alltså det sista lyckliga året innan världskrigen gjorde världen mycket mindre lycklig. Handlingen rör sig kring de bröllopsbesvär som verkar hindra varietésångerskan Sylvie och den oerhört mycket adlige Edvin från att lyckligt få varandra. Men efter några lättsamma intriger bryts motståndet från Edvins föräldrar som tillhör en korkad men ståndshögfärdig adel.
Det här är underhållning och inget annat, här är en myckenhet av tomma poser, onaturliga dialoger, överdådiga kostymer och dräkter och välsång. Och det är precis vad publiken väntar sig och är nöjd med. Med all rätt, för ensemblen gör precis vad den skall och gör det bra, även om tempot kunde vara litet raskare.
Det är klart att bara leva med operetter skulle nog bli alltför glittrigt sockersött, men någon gång är den här sortens avkoppling precis lagom.