Tagen på allvar är Mozarts opera ”Così fan tutte” en djupt pessimistisk historia om människans nyckfulla ombytlighet och brist på moral maskerad till lättsam underhållning med vacker musik, intressant intrig och överpassionerat känslosvall. Precis så är det på Stockholmsoperan där regissören Ole Anders Tandberg sätter upp en teatralt underhållande föreställning av ”Così …”.
Den mycket konstruerade och lekfullt allvarliga handlingen utspelas i en trädgård där horder av tjänstefolk med gräsklippare och häcksaxar ansar gräsmattor och höga popplar. Tiden är början av 1970-talet då den cyniske ungkarlen Don Alfonso slår vad med de unga lyxlevande officerarna Guglielmo och Ferrando om att deras fästmör inte kan vara trogna ens ett dygn.
"Così fan tutte" betyder: ”Så gör alla” (underförstått alla är otrogna) och Don Alfonso moraliserar inte, det är bara så att: ”De är likadana allihop. Kvinnors trohet är ren fantasi.”
Systrarna Fiordiligi och Dorabella är till synes mycket förälskade i sina fästmän, som i Don Alfonsos plan hastigt låtsas dra ut i krig. De återkommer strax därpå måttligt förklädda till påtända hippies och börjar genast försöka förföra varandras flickvänner, som märkligt nog inte känner igen dem. Don Alfonso får rätt: flickornas trohet varar bara några timmar innan de hamnar under fel partner. När ”kriget” är slut och männen återvänder i sina rätta roller, blir det riktigt rörigt och Don Alfonsos förklaringar vad som hänt är det ingen som bryr sig om. Och vem som gifter sig med vem förblir oklart.
Sångarna är överlag utmärkta. Maria Fontosh är en överdramatisk som Fiordiligi, den något mer ståndaktiga av de två systrarna. Fontosh har en av kvällens höjdpunkter i den svåra arian ”Som en klippa” när hon försöker jaga ut de båda påflugna ”främlingarna” och svär på att de båda systrarna är orubbligt trogna. Susann Végh gör den yngre Dorabella precis så lättfotad och lättsinnig som Mozart och hans textskrivare Da Ponte skulle kunnat önska sig. Jonas Degerfeldt och Peter Mattei som de båda officerarna Ferrando och Guglielmo gör sina roller med en njutbar blandning av sång och skådespelarei. Men vad har de egentligen tagit för lärdom av Don Alfonsos spel när ridån går ner?
Hilde Leidland utvecklar, trots en besvärlig förkylning, en obetalbar komik i rollen som den listiga och intriganta kammarjungfrun Despina. Hon vet vad hon vill, men kanske inte alltid vad Don Alfonso har i kikaren. Gunnar Lundberg är historiens katalysator som Don Alfonso som driver spelet till sin spets.
Mozarts opera innehåller har en rad glansnummer som i första akten då officerarna säger farväl till sina damer och finalens dryckesfuga där förvirringen är total om vem som gifter sig med vem. Går de fyra ungdomarna tillbaka till sina ursprungliga partner eller inte? Det här är en högst sevärd version av ”Così fan tutte” som på premiären tappade litet i tempo i andra akten. Men det är sådant som brukar rätta till sig efter några föreställningar och då blir detta en av operans verkliga lyckträffar.
”Così fan tuttes” moral är minst sagt tvetydig. Kvinnorna är inte att lita på och männen är fähundar som utan betänkligheter lägrar kompisens fästmö. Kärlek har väl inget med evig trohet att göra, men för det måste man ju inte hoppa i säng med den första villiga man träffar på.