När Hjalmar Bergman skrev de sista kapitlen i romanen Clownen Jac hösten 1930 gick den redan som radioföljetong. Sedan var det slut, han for till Berlin och söp ihjäl sig. Han dog ensam på ett hotellrum nyårsdagen 1931.
Det mest intressanta med ”Clownen Jac” är att här tecknar Hjalmar Bergman sin egen estetik: bakom de idylliska romanerna från 1920-talet, bakom humor och komik, bakom hela hans författarskap ligger en obearbetad skräck, som blir hans undergång. Romanen skildrar den världsberömde clownen Jac Tracbacs, alias Nathan Borck från Wadköping, skandalösa avskedsföreställning inför en stor amerikansk publik. Jac förolämpar och hånar publiken med att läsa upp delar ur sin ”clownkatkes” där han förklarar vad det innebär att som konstnär sälja sina känslor till en fåraktig publik, men också om skräcken för livet och för den man är och det man blivit. Delvis handlar det också om artistens eviga scenskräck. Jacques Brel, som är aktuell i en föreställning på Vasan, berättade att han hade sådan scenskräck att han kräktes inför varje föreställning.
I Rickard Günthers uppsättning på Strindbergs Intima Teater utspelas ”Clownen Jac” i sminklogen i dialog mellan konstnären och den roll han spelar – mellan Nathan och Jac. Dialogen, som egentligen är en monolog, rör sig hela tiden mellan det privata och yrket och avbryts ibland av en upphetsad radioreporter som refererar hur Jacs föreställning utvecklas från succé till formidabel skandal.
På scenen möts två spelstilar: en rätt yvig Sven Wollter och mer sammanbiten och hopknuten Lars Lind. Det börjar med att Wollter kommer in som Jac efter skandalföreställningen med rödsminkad näsa och clownskallra för att strax därpå följas av Lind som Nathan i vit smoking. Han skall byta om till samma föreställning. Allt görs inför publikens ögon. Jac är här inte en Chaplinfigur, utan en traditionell cirkusclown med ett vitsminkat ansikte som inte döljer några rörelser eller känslor.
Kontrasten mellan Linds och Wollters skickligt turnerade spelstilar ger monologen ett djup som räddar den från att drunkna i bitter självömkan och ganska ytliga privatfilosofiska funderingar.
”Clownen Jac” är kanske för mycket av en romantiserad och falsk bild av clownen som en egentligen tragisk figur, som försöker stilla sin egen ångest genom att locka publiken till skratt. Men ändå, pjäsen är gripande – även om tiden gått långt förbi Jac Tracbac.