Ibland verkar det som om både vår moral och verklighetsuppfattning i stor utsträckning präglas och styrs av TV och press. Då ligger det onekligen rätt i tiden att man inför ”A Clockwork Orange 2004” har byggt om Dramatens stora scen till en TV-studio och den vanliga teaterpubliken förvandlas till studiopublik. Medan kameror, strålkastare och ljudet kollas talar publikcoachen om för oss hur och när vi ska applådera, skratta eller bua.
Det är förberedelserna för Show Brodsky, en populär reality-show, som just den här kvällen skall ta upp ungdomsvåldet och vad som går att göra åt det. Inte vad samhället kan göra, utan vad TV och Brodsky kan göra.
När showen börjar kommer programledarna Brodsky (Claes Månsson) och Branom (Marie Richardson) ner för den traditionella TV-trappan för att introducera Alex (Morgan Alling) ledare för ett mycket våldsamt gäng som rånar och misshandlar folk och rent allmänt ägnar sig åt meningslöst ultravåld. Alex menar att det är hans ensak om hans högsta nöje är att oprovocerat misshandla och döda människor, att bryta sig in i människors hem och slå sönder och våldta. Han gör det för att han gillar det och han har en fri vilja att välja det onda och han värjer sig mot samhällets försök att ändra hans livsstil.
Gänget har själva videofilmat sina våldsorgier och filmerna visas i direktsändning. Det resulterar i att Alex åker fast och hamnar i ett överbefolkat fängelse innan Brodsky åter griper in och sätter in en TV-sänd hjärntvätt. Alex blir en försökskanin som skall hjärntvättas till en ultrasnäll medborgare. Efter den avancerade terapin har Alex genomgått en total personlighetsförändring, han blir direkt fysiskt sjuk av våld och kan inte ens försvara sig själv mot andras övervåld.
Från att ha varit en våldsam psykopat som inte har ett uns av empati med sina offer blir Alex själv ett offer och hjälplös både i TV-världen och i den riktiga världen utanför TV-strålkastarna.
Hela den obehagliga hjärntvätten övervakas av Brodsky som skickligt manipulerar TV-publiken att spela med i hans eget spel. Claes Månssons spelstil – att nästan omärkligt gå från trevlig gemytlighet till obehaglig gemytlighet – är perfekt för porträttet av en TV-stjärna som blivit ett med sin framtoning. Han är en manipulativ mästare som alltid har koll på läget och som vet när det är dags att backa ett halvt steg.
Marie Richardson är utmärkt som psykiatern Brandon, urtypen för alla psykologiserande skitpratare. Vi har mött dem i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Hon är utstuderat medveten om den understödjande roll hon har i Show Brodsky – men hon bryr sig inte.
Alex blir i Morgan Allings gestalt en trevlig, begåvad och verbal ung man, som visserligen har litet udda fritidsintressen. Men den förhärdade våldsverkaren och psykopaten blir aldrig farlig på riktigt. Morgan Allings amoraliske Alex blir alltmer desperat ju mer han utvecklas till en totalt försvarslös mes, som skulle vara rätt i en annan miljö än den han kommer från och återvänder till.
Före premiären varnade Dramaten för de våldsamma videoscenerna. Visst, det grynigt realistiska videovåldet är rätt obehagligt, som om det var filmat med en billig videokamera av huliganerna själva. Det bryter av mot det vanliga biovåldet som är välfilmat, välklippt och välkoreograferat. Men ändå: Sambandet mellan våld och samhälle blir aldrig verkligt. Föreställningen kommer aldrig ens i närheten av den farlighet som utlovades.
Här finns ingen reell trovärdighet. Konceptet fungerar inte på en teaterscen och det kunde man ha räknat ut med lillhjärnan, det blir för tråkigt – ungefär som finalen i Expedition Robinson med två timmar av icke-handling. Spelet räcker inte till för att bli en riktigt vass satir över en trist verklighet som dränks i TV-showernas applåder, skratt eller burop.
Vad är då meningen med ”A Clockwork Orange 2004” när det inte ens finns några antydningar till svar på de centrala frågorna: Vilka är de grundläggande moraliska frågorna? Vad är rätt och fel i dagens samhälle? Finns det fasta moraliska värderingar eller är moral ett relativt förhållningssätt till omvärlden som kan ändras med tiden? Eller är det så att reality-tv, dokusåpor och talkshows håller på att etablera sig som en slags moralisk domare.
Ä r moraldiskussionen endast en fråga om TVs tittarsiffror?