|
|
| Drottningen
som inte ville och ville vara drottning |
Scen:
Operan
Opera: Christina
Musik: Hans Gefors
Text: Lars Forssell och Hans Gefors efter Forssells skådespel Christina
Alexandra
Regi: efter Göran Järvefeldt
Scenografi och kostym: Kathrine Hysing
Koreografi: Regina Beck Friis
Dirigent: Stefan Solyom
Sångare: Birgitta Svendén, Ingrid Tobiasson, Karl-Magnus Fredriksson,
Marianne Hellgren Staykov, Tord Wallström, Agneta Lundgren, Lars Arvidsson,
Niklas Björling Rygert, Lars-Erik Jonsson, Magnus Kyhle, m.fl.
Dansare: István Kisch, Anders Groth
Hovkapellet
Operans kör
|
|
Så här strax före sommaruppehållet tar Operan
upp en nypremiär på den svenska operan ”Christina”. Hans
Gefors och Lars Forssells verk är visserligen bara från
1986, men räknas ändå som en svensk operaklassiker. Ursprungligen
var Lars Forssells historia ett filmmanus – som det inte blev någon
film av.
”
Christina” berättar en rad episoder ur drottning Christinas
liv och på scenen möts tre Christinor: barnet som blir härskare
i den svenska stormakten 1632; den mogna kvinnan som 1654 lämnar
makten i Sverige för att söka Gud i Rom; den åldrande
kvinnan under de sista åren i ensamhet.
I Lars Forssells libretto blir Christina både en söndersliten
människa och en hänsynslös maktspelare i en perverterad
och kryptisk värld där högmod och kärlekslöshet
manifesteras i en myckenhet av pompa, fest och fattigdom.
Titelrollen Christina som vuxen sjungs av mezzosopranen Birgitta Svendén
som sjöng samma roll vid urpremiären 1986. Svendén fick
då många lovord och har nu ytterligare skärpt till sin
roll. Särskilt stark blir hennes tolkning av Christinas reaktion
i mötet med barbari och maktmissbruk i Rom och hur hennes besvikelse
får henne att på nytt söka makten
Ingrid Tobiasson är strålande som den åldrande och resignerade
drottningen som svikit alla, inklusive sig själv. I slutscenen möter
hon döden som i den okändes skepnad lovar visa henne den sommarfagra
svenska naturen medan Christina stirrar ut i tomheten och ber: ”Men
du måste ta bort händerna, min älskling! Annars kan jag
ju inte se…”
Kring de tre Christinorna (en är en barnroll) samlas en rad av operans
främsta sångare, t.ex. Karl-Magnus Fredriksson som den okände
som blir drottningens förtrogne medan Tord Wallström och Marianne
Hellgren Staykov båda gör lysande dubbelroller som Axel Oxenstierna
och Kardinal Azzolino, resp. Ebba Sparre och Stefania Chigi.
I ”Christina” låter Hans Genfors sin spännande
och gränsöverskridande musik exakt möta Forssells rytmiskt
musikaliska text. Verket skulle ha känts fräschare med en modernare
och mer fokuserad scenografi och de teatrala inslagen i regin kunde ha
tonats ned en aning, men överdrivna gester och utspel har sin givna
plats i Christinas liv och i den miljö hon levde. Så kan man
också konstatera att dirigenten Stefan Solyom låter Hovkapellet
ta till vara hela den fantasifulla klangrikedom som bär Hans Genfors
kännemärke.
”
Christina” är mycket sevärd och ger en stark operaupplevelse
som sätter punkt för vårsäsongen och sätter
ribban högt för höstens operaupplevelser.
| |
Sthig
Jonasson |
| |
|
Fotnot:
Den historiska Christina
föddes 1626 och blev regent 1632 sedan hennes far,
Gustaf II Adolf, dött på slagfältet i Lützen. Hennes kungliga
liv tog på intet sätt slut vid abdikationen på Uppsala slott
den 6 juni 1654, det fortsatte i Rom dit hon kom som katolsk konvertit vid jultiden
1655. Hon mottogs tämligen kyligt av påve Alexander VII. Efter ankomsten
till Rom tog hon namnet Christina Alexandra. Efter att ha blivit besviken på Roms
religiösa liv blev hon djupt involverad i planerna på att erövra
kungadömet Neapel och bli insatt som viceregent på livstid. Det skulle
ha löst hennes ekonomiska problem, men planerna gick om intet.
Christinas förhållande till påvestolen var i början ganska
spänt, men hon intrigerade flitigt i påvevalen under 1660- och 70-talen,
vilket bl.a. ledde till att hennes gode vän Giulio Rospiglioni blev vald
till påve och tog namnet Clemens IX. Vid två tillfällen besökte
hon f.ö. Sverige bl.a. för resultatlösa förhandlingar om
mer pengar. Christina avled 1689. |
|