Så här strax före sommaruppehållet tar Operan upp en nypremiär på den svenska operan ”Christina”. Hans Gefors och Lars Forssells verk är visserligen bara från 1986, men räknas ändå som en svensk operaklassiker. Ursprungligen var Lars Forssells historia ett filmmanus – som det inte blev någon film av.
” Christina” berättar en rad episoder ur drottning Christinas liv och på scenen möts tre Christinor: barnet som blir härskare i den svenska stormakten 1632; den mogna kvinnan som 1654 lämnar makten i Sverige för att söka Gud i Rom; den åldrande kvinnan under de sista åren i ensamhet.
I Lars Forssells libretto blir Christina både en söndersliten människa och en hänsynslös maktspelare i en perverterad och kryptisk värld där högmod och kärlekslöshet manifesteras i en myckenhet av pompa, fest och fattigdom.
Titelrollen Christina som vuxen sjungs av mezzosopranen Birgitta Svendén som sjöng samma roll vid urpremiären 1986. Svendén fick då många lovord och har nu ytterligare skärpt till sin roll. Särskilt stark blir hennes tolkning av Christinas reaktion i mötet med barbari och maktmissbruk i Rom och hur hennes besvikelse får henne att på nytt söka makten
Ingrid Tobiasson är strålande som den åldrande och resignerade drottningen som svikit alla, inklusive sig själv. I slutscenen möter hon döden som i den okändes skepnad lovar visa henne den sommarfagra svenska naturen medan Christina stirrar ut i tomheten och ber: ”Men du måste ta bort händerna, min älskling! Annars kan jag ju inte se…”
Kring de tre Christinorna (en är en barnroll) samlas en rad av operans främsta sångare, t.ex. Karl-Magnus Fredriksson som den okände som blir drottningens förtrogne medan Tord Wallström och Marianne Hellgren Staykov båda gör lysande dubbelroller som Axel Oxenstierna och Kardinal Azzolino, resp. Ebba Sparre och Stefania Chigi.
I ”Christina” låter Hans Genfors sin spännande och gränsöverskridande musik exakt möta Forssells rytmiskt musikaliska text. Verket skulle ha känts fräschare med en modernare och mer fokuserad scenografi och de teatrala inslagen i regin kunde ha tonats ned en aning, men överdrivna gester och utspel har sin givna plats i Christinas liv och i den miljö hon levde. Så kan man också konstatera att dirigenten Stefan Solyom låter Hovkapellet ta till vara hela den fantasifulla klangrikedom som bär Hans Genfors kännemärke.
” Christina” är mycket sevärd och ger en stark operaupplevelse som sätter punkt för vårsäsongen och sätter ribban högt för höstens operaupplevelser.