Chinateatern är en av Stockholms vanligaste nöjeslokaler. Där har publiken sett revyer med Karl Gerhard, Ernst Rolf, Hasse och Tage, internationella gästspel av Maurice Chevalier, Nat King Cole och Lena Horne för att bara ta några. På senare år har där spelats musikaler som Cats, Fame och den eviga West Side Story. Nu är revyn tillbaka på den 75-årsjubilerande teatern med ”Chinarevyn”.
När Lasse Berghagen lämnade Skansen och den vansinnigt populära allsången där kom han överens med nöjesdrottningen Vicky von der Lancken, att han skulle sätta upp en egen revy. Med sig fick han några av våra vanligaste underhållare. Resultatet har blivit en sorts nummerrevy utan några som helst politiska slängar, men med litet satir, mycket glitter och utmärkta dansare som dessutom visar sig kunna jonglera och sjunga. Det finns några vassa nummer, medan annat är oförargligt och mycket är roligt.
Lasse Berghagen, Magnus Härenstam och Loa Falkman är rutinerat underhållande när de driver med sig själva och sin kändisstatus, men det är Sissela Kyle och Helen Sjöholm som lockar fram de häpnaste skratten och höjer tempot.
Sissela Kyle är hotande nära att vara vår bästa komiker just nu. Det spär hon på med ett nummer som superdramatisk flamencodansös, som berättar en historia så man förstår den också utan Anna-Maria Hallgarns sång och Lasse Berghagens medvetet taffliga gitarrspel. En av revyns höjdpunkter var hennes nummer som snabb- men felpratande agitator, i och för sig ett lätt omarbetat återbruk från fjolårets Laholmsrevy, av den begåvade Nicke Wagemyr. Helen Sjöholm och Loa Falkman kan sjunga och har en oemotståndlig duett som groda och prins. Det numret var egentligen bara en fortsättning på ”Animal Factory”, en lätt satir över fåniga TV-tävlingar och de uppskruvade och lindrigt begåvade programledare som alla TV-kanaler verkar vimla av. Bra var också Helen Sjöholms snubblande och packade fotbollshuligan som berättar om en ”lyckad” match på stadion.
Loa Falkman har både i opera och musikal visat att han utöver sjunga också kan agera och här får han göra båda sakerna med tydligt välbehag och ironisk distans. Magnus Härenstam visar sig ha kvar sin precisa och skärpta scennärvaro och publikkontakt också efter att i tolv år mest ha ägnat sig åt någon sorts TV-frågesport och inte mött publiken öga mot öga. Självironiskt rolig är han i ett nummer där han möter sig själv i form av en egensinnig och vasstungad buktalardocka (Sissela Kyle).
Lasse Berghagen verkade litet spänd i första akten, annars är han som på Skansen – drar vitsar och sjunger egna sånger. I ett extranummer uppträder hela ensemblen i kavajer av välkänd blå Berghagennyans och bjuder publiken på en rad av hans gamla allsångshittar – utom ”Teddybjörnen Fredriksson”.
”Chinarevyn” är inte en traditionell nummerrevy, därtill är skådespelarna alltför mycket upptagna av sig själva, men vaddå då? Det är några timmars underhållning – där somt är strunt och somt rent av stannar i minnet. Det är bra nog.
Chinateatern har just nu Stockholms roligaste föreställning

	Sthig Jonasson
Skansen och Operan: Berghagen och Falkman.