Efter höstens framgång med Jan Malmsjö i musikalen "Chicago" har nu Rolf Lassgård tagit över rollen som den totalt amoraliske advokaten Billy Flynn vid nypremiären på Oscars. Det har inte föreställningen förlorat på även om Lassgård inte sjunger lika bra som Malmsjö.
Lassgård ger Chicago en annan ton än den elegante showmannen Malmsjö med sin perfekt sittande smoking. Lassgårds skrupelfrie advokat har en kallare och mer cynisk framtoning och hans smoking är lätt skrynklig och sitter inte så bra. Det finns ingen anledning att tvivla en sekund på Billy Flynns girighet när Lassgård gör entré.
I övrigt är det en närmast perfekt föreställning med lysande stjärnor och täta dansnummer i ett högt uppdrivet tempo. Uppsättningen är egentligen mer kabaret än musikal och med handlingen underordnad sång, musik och koreografi.
Scenen är Chicago på 1920-talet, som är precis som vi tror att det var då spriten flödade på illegala barer, då livet levdes snabbt och självförbrännande och då moral var ett svårstavat ord. Här finns allt: rättvisans förfall, mördare som går fria, smarta advokater som tror sig ha moraliska avlatsbrev och en press som frossar i konstgjorda kändisar och de sensationer de själv skapar. Hoppsan, man skulle ju kunna tro att historien utspelas idag i Sverige.
Nå, ytterst handlar det om två mörderskor med artistambitioner, Roxie Hart och Velma Kelly, som räddas från galgen av Billy Flynn. Rätt och moral har ingenting med det här att göra utan det gäller att få de svartaste rubrikerna när pressen levererar cyniskt känslopjunk till läsekretsen. Publicitet är bra för karriären och allt kan köpas.
Petra Nielsen som Roxie Hart är en blandning av korkad vulgaritet och streetsmartness. Enkelt och utan betänkligheter uppträder hon som rasande dumpad älskarinna, ångerfull mördare eller vacker blivande mor. Ankie Albertsson är en förtjusande Velma Kelly som arbetar hårt på sin karriär som stjärna via ett spektakulärt dubbelmord. Båda är livsfarliga och skrupelfria. Tillsammans är de vad publiken längtar efter.
Till deras hjälp står Billy Flynn, alla brottslingars vän – så länge de kan betala – och lika skum som sniken. Rolf Lassgård är alldeles trovärdig när han förklarar sitt credo: ”Allt är cirkus, hela världen – cirkus.” Han levererar falsk retorik och tomma fraser inför juryn och manipulerar alla som står i vägen för hans framgång. Rolf Lassgård lyckas både vara slemmig advokat och lysande showman.
Fängelsechefen Mama Morton, Lil Terselius, behöver inte styra med järnhand. Hon förstår att sko sig på ”sina” (fängelse)kunder och har ett behändigt litet nätverk av makthavare som gärna låter sig mutas för en tjänst och Mama Morton tar bara en liten, liten transfereringsavgift mellan mutare och mutad.
M. Carlberg gör en lättrörd kändisjournalist med en snabb och lätt koloratur och Sven-Åke Gustafsson spelar Roxies övergivne make. Han är en osynlig och luggsliten Mister Cellofane som ingen ser – hederlig och lättstyrd av Billy Flynns taktiska upplägg inför rättegången.
Och runt om stjärnorna en ensemble av dansare och sångare som håller mycket hög internationell klass. Efter en rad musikaler som West Side Story, 42nd Street och Chicago inser man hur hög klassen är och hur bred toppen är på våra underhållare. En god del av Chicagos framgång måste också tillskrivas Py Bäckman som lyckats försvenska de svåra texterna så att det inte känns töntigt utan snarare en sorts förlängning av Chicago till Sverige.
Vårens nöjesutbud i Stockholm kan kännas tunt, men Chicago är en höjdare.