Att schack går att användas allegoriskt för olika mänskliga verksamheter har författare och konstnärer vetat om i hundratals år så trion Benny Andersson, Tim Rice och Björn Ulvaeus trampar i välkända spår när de låter musikalen ”Chess” mindre handla om schack än om storpolitik och kärlek.
Ursprungsversionen av ”Chess” utspelas under ett drygt år och innehöll två schackmatcher: i Merano och i Bangkok. Med delvis nyskriven musik och omarbetad intrig spelas nu ”Chess” i en helsvensk version på Cirkus. I den här uppsättningen fördjupas huvudpersonerna och kärlekshistorien blir tydligare, men svalare, medan det politiska och schackliga spelet har reducerats.
Handlingen har komprimerats till några få dagar i Merano dit den sovjetiska stormästaren Anatolij (Tommy Körberg) kommer för att spela en match mot amerikanen Freddie Trumper (Anders Ekborg). Kvar i Moskva lämnar han sin hustru Svetlana (Josefin Nilsson). Redan från början präglas matchen av personliga motsättningar och de blir inte mindre av att Anatolij förälskar sig i Freddies älskarinna, den ungerska flyktingen, Florence (Helen Sjöholm) och han hoppar av till väst. Politruken Alexander Molokov (Per Myrberg) tvingar Anatolij att förlora matchen och återvända till Moskva under hotet att aldrig mer få återse sin son. Hustrun kan han vara utan, men inte sonen.
Så fort Tommy Körberg står på scenen dominerar han totalt. Med sin självklara scennärvaro och koncentration ger han föreställningen dess stadga och styrka, men ibland dominerar han till den grad att han rent av dränker Helen Sjöholms röst i duetterna. Helen Sjöholm är mer tillbakadragen och sval. Hon är en bra musikalartist, men hon bottnar inte i rollen som Florence eftersom hon inte riktigt lyckas gestalta det traumatiska minnet av sin far, som fördes bort efter det att den ungerska frihetskampen krossats av sovjetisk militär 1956.
Under den vackra kärleksduetten ”Du och jag” mellan Anatolij och Florence utförs ett luftigt trapetssexnummer ovanför dem. Synd för ”Chess” att Dramaten hann före med uppslaget i ”Romeo och Julia” på Elverket.
Anders Ekborg lyckas bra som Freddie Trumper, vars ego – och ångest – inte har några gränser. Ekborg har utvecklats till en imponerande mångsidig musikalartist och lyckas göra den svåra rollen som Freddie till en levande människa.
Per Myrberg är patetisk som den gamle hårdföre politruken Alexander Molokov som förrått sina ideal för makten. Rollen skulle ha fungerat bättre utan den slipprigt snyftiga sången om Molokovs samvetskval för att han sände sin älskade till Gulag. Josefin Nilsson har svårt att räcka till som Anatolijs svartsjuka hustru Svetlana, men hennes ballad ”Vem är jag” med raden ”Jag tömde nysnö ur min sko” riskerar att bli en svensktoppsplåga. Rolf Skoglund är en komisk schackdomare som väl skall lätta upp föreställningen, men hela meningen med hans roll har försvunnit i omarbetningen. Nu är domaren bara en fjant och inte blir det bättre av Skoglunds begränsningar som sångare.
En svaghet i originaluppsättningen av ”Chess” var att den haltade dramaturgiskt. Det har nu blivit mycket bättre, men fortfarande är det inte någon riktigt bra scenföreställning, utan mer en rad enskilda nummer, som har en benägenhet att återkomma i olika repriseringar. Sedan kan man säga vad som helst, men musiken är maffig.
Som så ofta på svenska musikaler är scenografin utsökt. Den är fiffig och med närmast genialt enkla lösningar: Bara genom att projicera olika bilder på höj- och sänkbara skärmar förflyttas man från Moskva till Merano, från hotellvestibul till gatorna i Budapest, från hotellrum till spellokal.
Självklart är ”Chess” vårens stora begivenhet och man bör inte missa den – trots möjliga invändningar.
Sthig Jonasson

PS. Från min plats tyckte jag att det första partiet mellan Freddie (vit) och Anatolij (svart) knappast kan kallas schack på världsmästarnivå. Jag uppfattade de första dragen som 1.e4 Sf6 2.e5 d5?? 3.exf6 Sc6. Därefter kunde jag inte följa med längre, men svart vann!

	Sthig Jonasson
Tommy Körberg och Helen Sjöholm.