På Drottningsholms slottsteater spelas just nu den nyskrivna svenska operan ”Cecilia och Apkungen” av tonsättaren Reine Jönsson och med libretto av Peter Bull Simonsen på fyra konstruerade nonsensspråk.
Här kopplas två berättelser samman och möts i parallella världar som blandas och glider in i varandra i komplicerade mönster och relationer. Det handlar dels om Kung Markatta, kallad Apkungen, en roll i kinesisk teater, dels om Cecilia en ung kvinna i 1700-talets Göteborg. Hon antastas av en adelsman och flyr från Sverige ombord på en ostindiefarare och hamnar i Kanton i Kina, där hon möter den skådespelare som gör Kung Markattas roll i de kinesiska jingju-spel, som idag orätt kallas ”Pekingopera” eller ”Beijingopera”.
Det här är en föreställning som inte liknar någon annan. Handlingen förs framåt av dans, musik och sångare. Det som sker är svårförståeligt och delvis rätt rörigt och svårtolkat med gudar, människor, demoner och apor som springer fram och tillbaka över scenen – och endast tillfälligtvis stöter på varandra. ”Cecilia och Apkungen” är närmast ett multimedialt spel där musiken speglar det icke-kommunikativa språket som i sin tur återspeglar den kinesiskt inspirerade akrobatikens komplexa och svårtydda mening.
Genom de fyra låtsasspråken kommer Reine Jönsson undan de vanliga språkens tvetydighet och naturliga ofullkomlighet. Det är nu egentligen inga språk, det finns inte något språkligt över orden och ljuden. Det som sjungs är ord utan mening och ord som inte existerar. Sångarna utför ett kraftprov med en, bokstavligt talat, innehållslös text som de inte har någon tidigare erfarenhet av. De sliter med att nyansera och ge mening åt sina roller och åt historien.
Greppet att låta olika sångare, instrumentalister och dansare samsas om en och samma roll är litet ovanligt och resultatet har blivit spännande och mycket lyckat, utan att infallen skymmer själva föreställningens kvalitéer.
Huvudpersonerna gestaltas av olika personer: Cecilia sjungs av Kerstin Avemo och dansas av Sara Larsson, medan Apkungen sjungs av Åke Zetterström, dansas av Josef Tran och hans briljanta fiolspel av violinisten Eva Lindal. Dessutom gör Zetterström rollen som den kinesiske skådespelare som spelar Apkungen. Han är utmärkt i båda rollerna med ett förbluffande kroppsspråk. Kerstin Avemo sjunger Cecilia med all den pondus som hennes fascinerande röst ger henne. Cecilia är levande och intressant också när handlingen fördunklas av att man inte förstår orden.
De övriga sångarna har svårare att göra något av sina roller. Det är endast delvis beroende på låtsasspråken, utan mer på att de är mer statiska med karaktärer som redan från början lagts fast, kanske med undantag för baronen som sjungs av Rickard Söderberg. Medan Kristina Hammarström i rollerna som Monsterkungen, dödsrikets kung och drottningen, Anders Lorentzon som Jadekejsaren, Marianne Eklöf som Ålderstjärnans ande och John Lundgren som kaptenen, drakkungen och flodguden har svårare att få liv i sina rollgestalter, men gör som väntat sångligt utmärkta prestationer.
Till detta kommer dansarnas akrobatiska, väl avvägda, rörelser som ger en känsla av ett se en äkta kinesisk jingju-föreställning, medan kören sjunger, talar och spelar munspel.
” Cecilia och Apkungen” är spännande, oförutsägbar och njutbar som en svensk opera på Drottningholms slottsteater kan och måste vara för att vara värd ett besök.