Nästan 60 år efter uruppförandet, 1999, satte Operan äntligen upp Richard Strauss opera ”Capriccio” . Den har nu haft en efterlängtad nypremiär.
Det är en elegant och sevärd uppsättning av en opera som har ett tungt moraliskt och politiskt bagage att släpa på.
”Capriccio” är Richard Strauss femtonde och sista opera, den komponerades under åren 1940 – 41 och uruppfördes i München 1942. Både repetitioner och föreställningar avbröts av ständiga bombanfall och 1943 lades teatern i ruiner. Den nazistiska högretorikens slutresultat.
Det är idag omöjligt att se ”Capriccio” utan att kommentera kriget och Richard Strauss, mer eller mindre frivilligt valda, centrala ställning i Tredje rikets kulturliv. På Operan har regissören, Werner Carlsson, löst problemet med en enkel ramhandling som förflyttar ”Capriccio” från sent 1700-tal till tyskt tidigt 1940-tal med flyglarm och bombkrevader.
Spelet försiggår med avmätta rörelser i en sparsmakat möblerad rokokosal, foajén till en slottsteater där det planeras en festföreställning för att fira grevinnan Madeleines födelsedag.
På slottet samlas några konstnärer som i operans fiktiva 1700-talsvärld diskuterar operakonsten och konstarternas inbördes ställning.
Kompositören Flamand och poeten Olivier grälar, ibland lätt handgripligt, om poesins och musikens företräden. Båda är lika självgoda, håller på sin konstart och är dessutom rivaler om grevinnan, som av oklara skäl förväntas välja en av dem till livskamrat.
Sirener tjuter och bomber faller, aktörerna betraktar den brinnande staden ett ögonblick men återgår sedan till diskussionen om musik och poesi. När kulturen och den gamla världen går under diskuterar Strauss operaestetik.
Mot både poesin och musiken står teaterdirektören La Roche som försvarar humanismen och har en idé om att göra teater och opera som folk vill se. Han hävdar att utan regissören skulle operapubliken lika gärna kunna stanna hemma. För vad är opera egentligen? Texten är ohörbar (ofta lika så gott det), ariorna kommer inte till sin rätt, recitativen är tråkiga och musiken bagateller. Nej, utan regi och scenografi skulle opera vara en omöjlig konstform.
Inför detta generalangrepp sluter Flamand och Olivier fred för att tillsammans skriva en opera om den diskussion de fört. De skall alltså skriva den opera som redan spelas.
Inte någon lysande story, men som så ofta på Operan lyfter sångarna föreställningen ett snäpp högre än man trodde var möjligt.
Gunnel Bohman gör en bra, men litet avmätt, tolkning av den svåra huvudrollen som grevinnan Madeleine. Ketil Hugaas ger en djup och rätt sympatisk bild av den bästvetande teaterdirektören La Roche. Klas Hedlund, som en litet avmätt Flamand, och Ola Eliasson som den romantiskt överspände poeten Olivier gör båda utmärkta roll- och sångprestationer.
När diskussionen verkar gå i stå glider Marianne Eklöf in som teaterdivan Clairon i elegant dräkt med rävboa. Hon lägger raskt an på grevinnas bror (Anders Larsson) och för med sig en aning om livet utanför slottet.
Operan innehåller inte mycket till handling och har egentligen bara en enda dramatisk höjdpunkt, en wagnerliknande oktett där alla inblandade grälar om hur programmet till grevinnans födelsedagspartaj skall utformas. Det är spirituellt, ironiskt och humoristiskt.
Men avskalad den eleganta scenlösningen och regins lätthet är det Strauss musik, vältolkad av Hovkapellet under ledning av Christian Badea, som håller greppet om oss åskådare.