Att sätta upp musikalen ”Cabaret” på Dramatens stora scen är litet chansartat. Det lär ha gjorts 25olika uppsättningar på svenska teatrar och naturligtvis ett otal skolföreställningar, dessutom finns ju Bob Fosses film med Liza Minelli och Joel Grey. Många har alltså redan sett ”Cabaret” och har en rad förväntningar på den som här inte blir helt uppfyllda.
”Cabaret” är en typisk 1960-talsmusikal som blandar show med litet sex och litet politik. Den är färgrik med flera bra roller och en tät handling där musiken spelar en viktig roll, även om åren har gått hårt åt sångerna som i flera fall banaliserats till schlager. Dessvärre har inte Dramatens regissör Richard Turpin heller lyckats gräva fram någon ny aspekt ur musikalen. Istället är den politiskt korrekt och förutsägbar.
Handlingen utspelas de första åren på 1930-talet i Berlin med ett desperat nöjesliv i skärningen mellan ekonomisk kris och den framväxande nazismen. Den unge amerikanske författaren Cliff Bradshaw kommer till Berlin på nyårsaftonen 1930 och tar in på Fräulein Schneiders pensionat innan han drar ut för att fira det nya året på Kit Kat Klub. En sjaskig sylta med tvivelaktigt klientel. Där kommer han i kontakt med Sally Bowles en engelsk sångerska med tveksam vandel. Sedan följer en kort och stormig kärlekshistoria.
Egentligen är livet tröstlöst, men på Kit Kat Klub är det lätt att glömma vardagsbekymren. Där är Örjan Ramberg konferencier, eller om konferencieren är Örjan Ramberg. Inte helt lätt att veta vilket med en skådespelare som har ett så stort ego som Ramberg har. I vilket fall leder han kabarén och är en ironisk betraktare till Cliffs och Sallys kärlek. Dessutom uppträder han som tullare och som rik baron med smak för både flickor och pojkar. Med sin förmåga att dominera scenen håller Ramberg uppe intresset för sin cyniske konferencier hela tiden. Det märks att han faktiskt började sin teaterbana i både ”Hair” och ”Jesus Christ Superstar”.
Medan Ramberg lyser har att de övriga figurerna blivit otydliga och det drabbat inte minst Jonas Malmsjö som Cliff. Han bottnar inte i sin roll utan tycks mest posera. Samma sak med Inga-Lill Anderssons pensionatsvärdinna Fräulen Schneider och Magnus Ehrner som hennes uppvaktande judiske grönsakshandlare Herr Schultz. Inte heller lyckas man få något bra grepp om Ulf Drakenberg som den sympatiske nazisten Ernst Ludwig och Kristina Törnqvist vars Fräulein Kost i sin profession föredrar virila sjömän som kunder.
Musikalens stora roll som Sally Bowles spelas av en muskulös och akrobatvig Malena Ernman. Hennes register är stort och hon sjunger ofattbart vackert dessutom lyckas hon hålla de värsta operalaterna på armslängds avstånd när hon får de ganska triviala texterna att lysa och vibrera av ohöljd desperation. Men när det kommer till skådespelandet är det illa. I de talade partierna låter hon känslolöst och närmast mekaniskt.
Huvudproblemet är dock att hela föreställningen är märkligt tillbakalutad och oengagerad. Att det brister i dansarnas timing är kanske medvetet – hur skulle det annars vara på en andra klassens kabaré? Skådespelarna ser oftare tomt rakt ut i salongen än på varandra. Det blir politiskt övertydligt korrekt med stöveltramp och skränande högtalare. Poser och miljöer är som kalkerade från 1920-talets tyska expressionister som Grosz och Otto Dix. En märklig och inte särskilt rolig sketch i första akten visar sig faktsikt vara alldeles autentisk från en revy i Dresden 1930.
Föreställningen befinner sig hela tiden på Kit Kat Klub vars röda ridå av gamla kläder ger hisnande obehangliga associationer. En catwalk leder ut i salongen, där en del av showen utspelas. När handlingen utspelas på pensionatsrummet så drar man bara in en säng på scenen. Det är litet för enkelt för Dramaten som ju har stora tekniska resurser att ta till.
Men varför vara grinig? När Oscars abdikerat som musikalscen finns utrymme för ”Cabaret” på Dramaten och publiken strömmar till.