De flesta farser bygger på en präktig gammaldags dubbelmoral där sprit och sex är svåra frestelser. Vänsterprassel får under inga omständigheter avslöjas, samtidigt är just vänstrandet oemotståndligt lockande. För att undvika pinsamma möten rusas det ut och in genom dörrar och lögnerna blir alltmer absurda. Det är rätt underhållande om man accepterar förutsättningarna och inte tänker efter alltför mycket.
”Bubbel trubbel” är inget undantag från det gängse farsmönstret. Den handlar om Cattis och Fredrik. Hon vill skiljas och går på teater med sin exfästman Philip. Fredriks bäste kompis Krister kommer på förväntad middag med sin nya flickvän Lotta. Krister jagas av sin fru som bekostar hans något vidlyftiga liv och han tvingas ge sig av – till viktigt ”styrelsemöte”. Kvar blir Fredrik och Lotta och ett omfångsrikt barskåp. De dränker omsorgsfullt sina sorger och litet till. När Cattis och Philip dyker upp liksom Krister och hans något förgrymmade fru bryter allt samman. Det blir ett förfärligt springande runt i våningen och de inblandade gömmer sig under sängen och i garderoben, eller göms – mer eller mindre frivilligt – i torkskåp och torktumlare (jodå, den startas också).
”Bubbel trubbel” bygger på sprit- och sexkomedin ”Gröna hissen” från 1920-talet, men är flyttad till våra dagar och utspelas i en överelegant Östermalmsvåning befolkad av det slags medelöverklass som nog också finns i verkliga livet. Dialogen har några anspelningar på vår kändistäta tid med ”Big-Brother-Linda”, Lars Norén och Spy Bar.
Ola Forssmed är underhållande som den snubblande tönten Fredrik som, till en början, hellre tar en alvedon än en drink. Han far runt på scenen i ett frenetiskt tempo och får ganska enkla snubblingar att verka halsbrytande och halsbrytande trick att verka lätt som en plätt, men i längden blir det litet för mycket akrobatik. Den kunde ha ransonerats. Pernilla Wahlgren är lyckad som den efter hand som kvällen fortskrider, alltmer packade bimbon Lotta.
En rutinerad ensemble som gör vad den skall i form av hastiga entréer och sortier genom dörrar och fönster och balkongvägen. Men allt spring och trängsel i konstiga gömställen blir efter hand för mycket och en viss övermättnad på farshumor är hotande nära när Mona Seilitz, som Kristers minst sagt ilskna hustru, klättrar in över balkongräcket. Seilitz intar scenen med ett publiktilltal och den överexakta timing i replikerna som så väl behövs. Med ens kommer ”Bubbel trubbel” in i en andra andning när farsen hotar bryta ihop till en norénsk familjetragedi, vilket hon också påpekar ett par gånger.
Det är kanske inte den mest lysande föreställningen i Stockholm just nu och visst kunde väl Mona Seilitz ha utnyttjats bättre och nog kunde Pernilla Wahlgren ha fått sjunga åtminstone en gång. Men som en stunds underhållning utan andra ambitioner än att vara just underhållande går det vägen i alla fall.