Hilda Hellwigs uppsättning på Dramaten av Henrik Ibens drama ”John Gabriel Borkman” är gränsen mellan tragedi och svart komedi knappt synbar. Ibsen visar upp en familj där allting gått åt skogen och man gång på gång spelar upp sina misslyckanden och tillkortakommanden.
Pjäsen utspelas under en dag och handlar om den f öre detta bankdirektören John Gabriel Borkman som försökte bygga upp ett gigantiskt industriimperium genom att spekulera med bankens pengar. Vänner och bankkunder ruinerade han för sin storkapitalistiska dröm. H an avslöjades och dömdes till fängelse. Efter frigivningen låste han sig i sitt hem och håller rättegång med sig själv – och han blir frikänd varje gång. Han ångrar inte vad han gjorde. Bara att han misslyckades. Som vilken som helst av dagens svindlande direktörer väntar också Borkman förgäves på upprättelse och på att banken skall komma och be honom återkomma.
Fru Gunhild Borkman hatar sin make för att han vanärat henne och gjort familjen beroende av hennes tvillingsyster Ella. Gunhild kräver att sonen Erhart ska rentvå och återupprätta familjens namn. Ella var John Gabriels äkta kärlek, men han avstod henne för bankkarriären. Nu är de åter rivaler – om Erhart. Men han har andra planer för sitt liv och där finns ingen plats varken för mor eller moster. Sonen flyr med den unga frånskilda Fanny Wilton och en femtonårig flicka – om Fanny och han skulle tröttna på varandra. För Erhart är den rent sinnliga njutningen meningen med livet, eller som han säger: ”Jag är ung, jag vill inte arbeta. Jag vill leva, leva, leva!”
"John Gabriel Borkman" från 1896 är den åldrade Ibsens uppgörelse med livslögnen, storhetsvansinnet och hämndbegäret. P jäsens moral ställer plikt mot njutning och individens övermänniskoideal mot kollektivet. Regissören Hilda Hellwig försöker inte anpassa Ibsens drama till vår samtid utan låter den långsamt utspelas ett obestämt alltid.
Scenografen Jan Lundberg har skapat ett mörkt vardagsrum likt en gravkammare där endast för alltid kvarglömda leksaker ger litet färg. Ann-Margret Fyregårds kostymer markerar 1800-talets överklass genom enorma turnyrer som pryder systrarnas klänningar, medan Fanny Wilton är klädd för ett modernt cocktailparty.
Föreställningen är precis så bra, övertygande och skickligt spelad som man kan förvänta med den rollbesättningen. Det här är Jan Malmsjö när han är som bäst. Hans bankdirektör kan tyckas obruten, men tätt under ytan finns insikten om att hans tid är förbi. Han är inte enbart osympatisk i sin självtillräcklighet, när han iklädd sin oklanderliga bankuniform försöker hålla sina känslor ifrån sig, han är också rörande och komisk i sina illusioner. Han kan skylla sig själv – visst, men mot sina drömmar om sig själv som övermänniska hade han egentligen ingen chans. Och det fanns ingen slav på segervagnen.
Marie Göranzon (fru Gunhild Borkman) och Agneta Ekmanner ( Ella Rentheim) gör systrarna med stark närvaro och kraft. Ömsesidig s jälviskhet leder deras kamp om Erhart, som Gunhild kräver med moderns rätt och som Ella försöker nå genom utpressning som bygger på hennes förmenta bräcklighet mot.
Jon Karlsson som Erhart är villig att vara till lags till dess han måste bryta sig loss för att inte kvävas. Hans älskarinna Fanny (Elin Klinga) står för en ny a tidens kvinna som inte låter något stå i vägen och är snar att ta för sig av livets goda. Men ändå känns det som om hon är på väg att missa kärleken.
Den här uppsättningen av "John Gabriel Borkman" är stor skådespelarkonst. aingersh
Spelas t.o.m. 29 juli, längd ca 3 tim.