På Göteborgsoperan spelas just nu Modest Musorgskijs svarta och djupt pessimistiska opera ”Boris Godunov” . Den utspelas från det att den historiske Boris Godunov tar makten i Ryssland 1598 till hans död den 13 april 1605.
Operan består av en rad tablåer och klangrik musik som speglar de stora känslorna och den ödesdigra handlingen. Det här är opera på allvar, här finns inga stora kärleksscener, inga dansnummer och inga prydnadsarior.
Så här är det:
Boris, som gjorde karriär i Ivan den förskräckliges armé, har, efter Ivans död, låtit mörda den rättmätige tronföljaren Dimitrij och tagit makten i Ryssland. Nu plågas han av sitt samvete och politisk oro i landet. Han blir alltmer galen, osammanhängande och misstänksam medan hans grepp om makten löses upp, han kan inte lita på bojarerna – de ryska stormännen – och deras lojalitet. Det verkliga hotet mot Boris kommer från munken Pimen, som skriver Rysslands blodiga historia, och från den unge m unken Grigorij, som utger sig för att vara den mördade Dimitrij och lyckas samla en här i ett framgångsrikt krig mot Boris.
”Boris Godunov” är ett av operalitteraturens stora och centrala verk som skildrar det lidande ryska folket och dess tröstlösa underkastelse under ständigt nya despoter och plågade av missväxt och hungersnöd. ” Gråt, gråt! Mörkret faller. Ve, sjufalt ve över Ryssland!” ropar den helige dåren i operans sista akt sedan d en falske Dimitrij tagit makten.
Göteborgsoperan har lyckats utomordentligt väl med att samla en kompetent och sångskicklig ensemble där huvudrollen Boris sjungs av Sergej Aleksashkin inlånad från Mariinskijteatern i Petersburg. Med en mäktig bas, ett starkt utspel och total behärskning av scenen blir han den evige tyrannen som trots skiftande gestalter alltid är densamme. Under sin tsarskrud har han en uniform liknande den Stalin alltid bar. Aleksashkin fyller scenen med Boris ångest som bryter ner honom i konfrontationen med den gamle m unken Pimen som Mats Almgren utvecklar från att ha varit en vag – om än hatisk – figur till en hotfull och ödesdiger gestalt.
Jan Kyhle gör Grigorij, den falske Dimitrij, trovärdig i en blandning av troskyldig idealism och iskall beräkning och makthunger. Ingemar Andersson, som sjunger den mäktige och intrigante bojaren Shuiskij, gräver sig ner i det ryska tonspråket och gör en lysande tolkning av en slughet som alltid står på den segrande sidan – vilken den nu än är.
I denna mycket manliga opera finns några kvinnor som gör minnesvärda prestationer: Katarina Giotas ger med sin säkerhet och scennärvaro liv åt Fjodor och hans plågsamma insikt om ondskan. Fjodor som är son till Boris och rikets arvtagare spelar en stor roll i Boris förhoppningar, men en liten roll i operan. Katja Lytting gör den spotska polska prinsessa Marina som drömmer om en framtid som tsaritsa med Dimitrij och som accepterar att vara en bricka i ett kyrkopolitiskt spel mellan Vatikanen och patriarken i Moskva.
Komiska biroller mitt i allt det svarta gör Markus Schwartz och Torbjörn Lillieqvist som de försupna och förlupna tiggarmunkarna Varlaam och Misail på flykt.
Dirigenten Alexander Polyanichko, även han från ­Petersburg, håller skickligt samman orkestern och visar att Musorgskijs musik, som har en skenbar enkelhet med inslag av både folkmusik och sakral musik, ställer höga krav på solister, kör och orkester.
”Boris Godunov” inramas i en minimalistisk scenografi som bidrar till att göra föreställningen väl sammanhållen och fokuserad på ett nästan fysiskt kännbart sätt.
”Boris Godunov” är värd en resa till Göteborg.