Giacomo Puccinis Boheme är en av operalitteraturens mest älskade och mest spelade verk och det inte utan orsak – den är på sitt sätt fulländad. Men ibland kan också det utsökta bli banalt, som i Operans senaste uppsättning som saknar både spänst och temperament.
I operor bör man avstå från att gå alltför djupt in i handlingen. Men i alla fall, så här är det i Bohème: fyra konstnärer delar på en ateljé i Paris på 1830-talet. Självfallet är de vrålpanka, men drar i alla fall till krogen Momus för att fira jul, sedan de lurat hyresvärden på hyran. Poeten Rodolphe dröjer sig kvar för att skriva färdigt en tidningsartikel då grannen, den tuberkulöst hostande sömmerskan, Mimi kommer in och ber att få låna ljus. Ett möte som resulterar i den berömda scenen med Rodolphes aria "Så kall ni är om handen, låt mig värma den i min" följd av Mimis aria "Man kallar mig Mimi, men egentligen heter jag Lucia" och som avslutning en duett då de förklarar att det är "Så underbart att vara förälskad".
Rodolphe och Mimi blir ett par, men Rodolphes svartsjuka förgiftar förhållandet som spricker. I sista akten återförenas de älskande, men då är det för sent. Mimi dör.
Den är charmigt och vackert, men slutet riskerar att bli hysteriskt skrattretande sentimentalt. Men inte på Operan, här är uppsättningen avromantiserad. Regissören Wilhelm Carlsson och scenografen Lars Östbergh har flyttat handlingen från 1830-tal till ett otydligt 1990-tal, men någon särskild mening med det är svårt att finna. Om det inte är så trivialt som att försöka konkurrera med Göta Lejons succémusikal ”Rent” som ju också bygger på Puccinis opera.
Carlsson påstår sig vilja göra en uppsättning för och om dagens ungdom. Han borde i stället ha ägnat tid åt personregin. Som det nu är trampar sångarna mest omkring litet vilset, som om de inte riktigt visste var de är, eller vart de är på väg.
Nå, Katarina Nilsson gör i alla fall en utmärkt Mimi. Hon tar väl tillvara rollens möjligheter till välsång – utan att överbetona det tragiska hos Mimi. Värre är det för Anders Lundh som inte lyckas övertyga som Rodolphe. Han har svårt att hitta sin roll vilket gör han sång stel och litet ansträngd.
Kvällens behållning är Maria Fontosh som Musette, en pragmatisk överlevare bland bohemerna. Hon förstår att utnyttja list, charm och sex för att skaffa både sig själv och vännerna fördelar. Musettes utlevande och lockande spel retar målaren Marcel (Jesper Taube) till ideliga utbrott av svatsjuka. Fontosh har en vital och självklar närvaro på scenen och hon bottnar i sin roll på ett närmast självklart sätt. Men så är inte rollen som Musette ovan för henne, hon har tidigare sjungit den i Helsingfors.
Jesper Taube lyckas ge liv åt Marcel, även om man har svårt att ta hans svartsjuka på riktigt allvar. Ketil Hugaas och Ola Eliasson som de två återstående bohemerna kompletterar och gör sina mer återhållna roller till äkta levande karaktärer – liksom också Magnus Kyhle i den tacksamma rollen lättlurad hyresvärd.
Men dessvärre: Som helhet är det ett spel på ytan, vad man saknar är patetiken och passionen – trovärdigheten.
Sthig Jonasson

PS. En lustighet är att Momus, krogen där bohemerna firar en glad jul, också är namnet på kritikens gud. Kanske ett sätt ta udden av densamma. DS