Sex Marilyn Monroer med plutande munnar och vita plisséklänningar ligger på en vit trappa som går från golv till tak i första scenen av Sisela Lindbloms nyskrivna pjäs ”Blondiner". De berättar den sorgliga historien Marilyn Monroes liv och död vid 36 års ålder. Samtidigt representerar de någon del av hennes personlighet eller tid i livet. Marilyn, som egentligen hette Norma Jeane Baker hann under sitt korta och hektiska liv med 29 filmer, några riktigt bra, annat var skräp. Hon var en storsäljande produkt och varumärke både för filmindustrin och för de massmedier som var med om att skapa myten Marilyn, må vara att hon själv också drog nytta av sin stjärnstatus, men hon hade egentligen ingen glädje av den. Marilyn dog ensam och utbränd, det är nu inte ett alldeles ovanligt öde för folkkära skådespelare och artister – inte heller i Sverige.
” Blondiner” handlar om livet i Hollywood och hur illa det kan gå om den som blir skådespelare och stjärna inte riktigt vet vem hon är och inte kan hålla roll och verklighet åtskilda. I stället för att kronologisk berätta en historia om henne låter Lindblom tid och rum flyta ihop och en rad olika delar av Marilyns liv visas upp samtidigt på scenen.
Anslaget är lovande och det verkar vara upplagt för en vass uppgörelse med Hollywoods falska bilder och bisarra verklighet, men pjäsen tappar snabbt i engagemang och alla goda intentioner rinner ut i ingenting. Det blir aldrig allvar hur många tåtar det än dras i. Det verkar nästan som om inte en enda av de alltför många goda idéerna och uppslagen leder någonstans.
På scenen står sju blondiner och en brunett i centrum i ett väl sammanhållet kollektiv där några roller är mer tydliga än de andra – det känns inte riktigt som om alla var nödvändiga för helheten. Av de sex Marilyn på trappan låter Lena B Eriksson den besvikna och nerdrogade stjärnan ta plats som en egen karaktär, medan Malin Birgersson framgångsrikt skulle kunna delta i en lookalike-Marilyn-tävling. Helena af Sandeberg gör en smart och självsäker nykomling i drömfabriken, men har självbevarelsedrift nog att fly därifrån, må vara besviken och berövad sina illusioner. Sofia Berg Böhm gör rollen som den utanförstående litet närsynta betraktaren som dras allt längre in i filmens underbara värld och som till slut har blivit beroende – kanske inte så mycket av livet där som av pengarna.
Männen spelar underordnade roller i ”Blondiner” även om Per Sörberg som den litet nojige filmmogulen Zanuck och Ole Forsbergs fotograf blir överraskande tydliga som inte direkt osympatiska stjärnparasiter. Särskilt fotografen håller sig flytande genom att ta massor av bilder på stjärnan, men behåller negativen och kan ständigt förse pressen med nya och gamla Marilynbilder med och utan kläder.
” Blondiner” kunde ha blivit en påträngande och spännande föreställning om den hade slipats till och inte varit så teatralt torftig. Analysen av Hollywood är alltför enkel och försvinner i översega och trista scener. Då hjälper det inte att de sex i trappan lägger sig i och ironiskt kommenterar gravtalet över dem själva.