Häromdagen kunde man läsa i bladen att Dramaten gör en förlust under första halvåret på nästan fyra miljoner. Inte undra på att Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm varit litet kitslig när kritiken att allt som under våren spelats på stora scenen inte varit av högsta klass. Låt vara att Harry Martinsons ”Tre knivar från Wei” inte var någon höjdare och inte drog någon publik, men Martinsonjubileet var så viktigt för svensk kultur att pjäsen av det skälet försvarade sin plats på Dramaten. Värre var det med uppsättningen av ”A Clockwork Orange 2004” som både var dålig teater och en publik flopp.
Nu spelas den uppburne britten Peter Shaffers litet nattståndna 1960-talsfars ”Black Comedy” på stora scenen. Nå, Schaffers pjäs är inte sämre än många andra farser som spelas på privatteatrarna, utan ganska fyndig och spelas i ett rappt tempo, men ändå blir det inte särskilt roligt. Det är som om Dramatens väggar värjde sig mot alltför enkel teater.
” Black Comedy” skildrar vådan av att inte ha en ficklampa, eller ens tändstickor, när det blir kolmörkt i lägenheten som man tillfälligtvis möblerat med antika möbler från den bortreste grannen.
Den unge skulptören Brindsley (Per Svensson) och hans fästmö Carol (Najda Weiss) väntar både på att Carols militäriske fader skall komma på visit dels på en mycket rik konstsamlare som eventuellt (högst eventuellt) skall köpa en skulptur. Då går en propp.
Det är visserligen illa, men kaos utbryter först när både fadern (Tomas Pontén) och grannen (Per Mattsson) – som oväntat kommer hem – har tändstickor som de gärna vill använda. Dessutom kommer Brindsleys ex Clea (Eva Röse) som visar sig inte veta om att hon är ett ex och inte heller vill vara ett. Men vad hon egentligen ser hos tönten Brindsley förblir en gåta.
Spelet försiggår i inverterat mörker, dvs. scenen är totalt upplyst medan skådespelarna famlar och snubblar sig fram som i mörker. Och den biten sköter de skickligt, t.ex. när Irene Lindh som den frireligiösa mörkrädda och helnyktra grannen som går på jakt efter det välförsedda drinkbordet sedan det första glaset innehållit gin i stället för juice.
Om dialogen för det mesta är rätt styltig uppstår ibland rent fysisk komik som när Tomas Pntén släpas över golvet insnärjd i en lampsladd, eller när Nadja Weiss utför en utsökt liten telefonsladdsbalett, men för det mesta går det på tomgång och utan den nödvändiga farsgalenskapen.
Fars skall spelas på allvar: det gör Robert Gustafsson och Ulf Brunnberg, för att inte tala om Suzanne Reuter som är lika infamt vass när hon spelar i Oscarsfarsen ”Maken till fruar” som när hon spelar Martha i Edvard Albees ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” Eva Röse kan också vara elakt vass, men det spelar liksom ingen roll för pjäsen.
Skådespelarna skådespelar som om de var medvetna om att de står på Dramatens stora scen. Och det gör de.
Det känns som om det är slöseri med utmärkta skådespelare – de hittar aldrig rätt, ungefär som att tvinga en wagnertenor att sjunga bel canto-opera.