Ivar Hallströms romantiska opera ”Den bergtagna” hade premiär 1874 och betraktades som något av en svensk nationalopera innan den i början av 1900-talet försvann från operascenerna i samband med nationalromatikens förfall. Efter en operaarkeologisk framgrävning av Folkoperans chef Claes Fellbom spelas den nu på Ulriksdals slottsteater, Confidencen. Som så ofta verkar Fellbom hämta sin inspiration från kvällspressens löpsedlar och kvasipsykologiska teorier. Han har byt bort Hallströms ursprungliga naturmystik med troll och vättar mot frireligiös fanatism. ”Den bergtagna” har undertiteln "ett Knutbyfenomen" och huvudpersonen, Bergakungen, är en karismatisk predikant och ledare för en religiös sekt som ångar av erotik och girighet och där förutsättningen är en blind tro och en lydnad som inte ifrågasätter. Pastorn lockar den unga och psykotiskt överspända Ingeborg in i berget där sekten härskar. Pastorns makt över Ingeborg får henne att bryta med sin familj. Innan hon vaknar upp och orkar lämna sekten är hon också skuld till sin mors död.
En opera är knappast rätt forum för att undersöka de mörka mekanismer som styrde händelserna i Knutby eller i någon annan religiös, eller sekulär, rörelse. Försiktigtvis har handlingen placerats utanför vår tidshorisont – i tidigt 1900-tal med en markerat högborgerlig, instängd miljö. I taket till Ingeborgs hem svävar några uppstoppade fåglarna som ger associationer till olyckskorpar snarare än till den helige andes vita duva.
I ”Den bergtagna” får sångarna tillfälle att exponera de stora känslorna. Ibland balanserar de på överspelets knivsudd, men en välberäknad känslighet och sångskicklighet gör föreställningen stark och gripande.
Marianne Fjeld som den unga sökande Ingeborg laddar sin vackra och känslofulla sopran med all den berusning och erotiska besatthet som slutligen får henne att bryta samman när passionen leder fel. Hennes förvirring leder henne till mental kollaps.
Jon Nilssons Bergakung är den personifierade ondskan, som predikar med gester och tonfall. Som en slipad amerikansk TV-pastor kräver han total underkastelse. Han växlar snabbt mellan självsäkerhet och ynkligt förfall när också han går under. Han är lika besatt av Ingeborg som hon är av honom.
Emma Vetter, som kombinerar en skönt mörk sopranstämma med stort skådespelande, är alldeles lysande i dubbelrollen som både Ingeborgs moder Ragnhild och som sektens kvinnliga ledare, Bergadrottningen, kallad ”Själens räddning”, som ger tydliga associationer till ”Kristi brud”. Hennes predikan osar både av svavel och penninghunger och likt en medeltida flagellant pryglar hon djävulen ur en församlingsmedlem. Det är starkt och plötsligt glider 1800-talets opera och 2000-talets Knutbyförsamling in i varandra och kommer obehagligt nära.
Även Lars Johansson Brissman övertygar i sina två roller, dels som Ulf, vän och älskare till Ragnhild, dels som Bergadrottningens förtrogne, den unge pastorn Kark.
Kerstin Nerbe har bearbetat Hallströms musik för att passa den minimala orkestern med bara åtta stämmor, inklusive synt och marimba. Det lyckas – föreställningen lyfter långt över vad som borde vara möjligt. jolårets framgångsrika satirfars