Basia Frydman har satt samman en säker enmanskabaret ”Basia + Bert = sant?” med visor från Brecht till Barbara. Upplägget är opretentiöst och enkelt: Basia står ensam mitt i en caféinteriör med några bord, en följsam Göran Martling vid pianot (som kan göras självspelande), i ett hörn står en resväska packad, kappa och hatt hänger på en galge – allt är klart för snabbt uppbrott.
Titelns Bert är inte Bert Karlsson utan Bert(olt) Brecht. Frydman tar till Brecht för att fånga publiken med en personlig – men möjligen fiktiv – uppgörelse med männen i sitt liv. Det handlar givetvis om kärlekar: från den första till den sista på en svårföljd och slingrig väg, från Europa före det senaste (sista?) stora allomfattande kriget till judinnans exil i Amerika och åter som den siste turisten i Europa i en tid av ofantlig pessimism och rådlöshet.
Det går knappast att komma undan den alltid like politiskt korrekte Brecht när en europeisk kabaret skall avsjungas, men Frydman duckar undan politiken och lägger mer vikt vid kabaretsidan och den ensamma sångerskan. På svenska, tyska och jiddisch sjunger och reciterar hon de allmänt kända brechtsångerna om Mackien Kniven och Surabaja Johnny för att inte tala om den starka och hämndlystna Sjörövar-Jenny.
När Frydman kommer in på texter av Lars Forssell, Jacques Brel och Barbara blir anslaget personligare och hettan större. Med Mikael Wiehes visa ”Lindansaren” får ”Basia + Bert = sant?” en sorgsen ton i ett Europa som kanske ändå inte är så sorgset.