|
|
Ingen synd är riktigt dubiös
Bara syndarn själv, sa Baal, är värdelös
Laster är det faktsikt orätt att försmå.
Och är en för mycket, så ta två!
Ur ”Koralen om den store Baal”
|
Scen: Elverket, Stockholm
Pjäs: Baal
Av: Bertolt Brecht
Översättning: Ulf Peter Hallberg. Bearbetning: Peter Luckhaus och Ulf Peter Hallberg
Regi: Peter Luckhaus
Scenografi och kostym: Bente Lykke Möller
Musik: Jean Billgren
I rollerna: Magnus Krepper, Basia Frydman, Erik Ehn, Nina Fex, Magnus Ehrner, Mattias Silvell, Marie Robertsson, Johan Holmberg, Kristina Törnqvist, Inga-Lill Andersson, Jimmy Endeley, Carl-Magnus Dellow, Per Svensson, Hanna Malmberg, Petra Hultberg, Magnus Westling
Spelas t.o.m. 14 december, speltid 2 tim. 50 min.
|
Bertolt Brechts ungdomsverk från 1919 ”Baal” handlar om poeten Baal: geni, bohem, och drinkare. Han sjunger, skriker, älskar och super utan att bry sig om konsekvenserna. Han är besatt av sig själv som det upphöjda Geniet, berusad av självgodhet och av de beundrande borgerliga kulturkramarnas bjudsprit. Han utnyttjar och låter sig utnyttjas. Han bor i en vindskammaren där kvinnor kommer och går i en ständig ström.
Problemet med Peter Luckhaus uppsättning på Elverket är att den består av en serie överspända scener som egentligen saknar sammanhänagande intrig. Pjäsen inte når på djupet eftersom skådespelarna aldrig riktigt får kontakt med Brechts text och hans personer. Baal är svaret på vårt behov av att idolisera och beundra genier och Brechts pjäs visar att ett svinaktigt geni är precis lika obehagligt som andra svinpälsar.
Trots goda ansatser blir Magnus Kreppers Baal bara en posör och en måhända charmfull bohem som levererar knackig poesi och bokstavligt talat konsumerar kvinnor så fort han hinner, när han inte super sig redlös. Någont vidare djupsinnighet kan man inte finna hos poeten Baal, men Krepper har en god sångröst som han laddar med mycken svärta i styckets återkommande visor. Dessvärre också de av medelmåttig kvalitet.
Baals vän kompositören Ekart (Johan Holmberg) är även han svårt försupen, men han har ett slags sorgset samvete som gör honom till den ende sympatiske stackaren i pjäsen. Så blir han också mördad av sin vän. Den tyska mellankrigstidens ekonomiska uppgång och fall formas säkert av Per Svensson och Carl Magnus Dellow. Nina Fex är lyxig överklass som fascineras av Baal och dras till honom. Marie Robertsson gör ett starkt porträtt av Johanna som förförs och förkastas av Baal och Kristina Törnqvist är en utomordentlig Sophie – också det en av Baals älskade, men försmådda kvinnor. Lägg så till två lystna småflickor och alltför villig horor kreerade av Petra Hultberg och Hanna Malmberg så får man en rätt obehaglig men tänkvärd historia om mellankrigstidens Europa.
Inte undra på att det sedan gick åt helvete. |
| |
Sthig
Jonasson |
|
|
| |
|