Hur är det med arbetarklassens hjältar?
Finns det några kvar sedan Stachanov och andra hyllades som hjältar i Sovjet för att de slet ihjäl sig för ideal som andra förrådde?
I Peter Birros pjäs ”Arbetarklassens sista hjältar” möter man inga hjältar utan vanliga skröpliga och tilltufsade människor. Ett lysande skådespel av Börje Ahlstedt och Mikael Persbrandt gör pjäsen högst sevärd.
Närvarokänslan är så stark att man som åskådare sugs in i spelet som hela tiden försiggår i konstnären Haralds ateljé med färdiga och ofärdiga konstverk utefter väggarna. I spelets öppning förbereder sig Harald (Ahlstedt) litet omständligt för att hänga sig. Med snaran om halsen och försiktigt hasande ut mot stolens kant blir han avbruten av sonen Benny (Persbrandt) som oväntat kommer en med en pava billigt vin för att gratulera på 70-årsdagen. Det är visserligen fjorton dagar för sent och dessutom är inte Harald 70 utan 71, men ändå. Benny har också med sig en present: en matkasse full med stulna skraplotter.
Benny är arbetslös avloppsjobbare som gått ner sig i alltför mycket sprit och knark. Nu kommer han med den litet otydliga ambitionen att konfrontera sin far med minnen från det förflutna liv de hade. För Benny var Harald aldrig närvarande som far och han själv har heller aldrig varit närvarande som far för sin son – också det blir på ett sätt Haralds skuld som misslyckad förälder. Efter flera år av tystnad sitter nu alltså far och son och delar på gamla oförrätter, ett helrör Absolut och på Bennys kokain.
Harald har skapat sig ett namn i den svenska konsthistorien som arbetarmålare. Drivkraften till sin konst har han hämtat ur sin vrede och sina underlägsenhetskänslor. Han har nått sin framgång genom att gång på gång utnyttja sin arbetarbakgrund i sin konst, men han har konsekvent valt bort människorna för konsten. När kraven blivit alltför närgångna har sprit varit den säkra flyktvägen. Både för far och son.
Det är långt från hjältarna. För Peter Birro handlar det om svikna ideal och svikna relationer. Genom minnenas ruiner drar ett osentimentalt vemod som närmast slår över i bitterhet över att inget blev som det var meningen.
” Arbetarklassens sista hjältar” är på intet sätt en rakt igenom dyster historia. Tvärtom, här finns komiska poänger i minnet av en film med Clint Eastwood, över att ha sett Nacka Skoglund spela och över Fred Åkerströms visor. I en vass jämförelse mellan Åkerströms och Sven-Bertil Taubes olika bellmantolkningar får man dessutom litet uppfattning om konstnärstemperamentets betydelse för tolkningen.
Börje Ahlstedts spelstil har alltid präglats av en total scennärvaro som ibland fått ett yvigt drag över sig, som tolkningen av stora roller som t.ex. Kung Lear i och för sig fordrar. Här är Ahlstedt nedtonad till en sorgsen konstnär som insett sitt nederlag som människa och som hjälper cancersjukdomen litet på vägen mot det oundvikliga slutet. Harald konstaterar att det blev som det blev och det finns ingen kvardröjande sympati eller sentimentalitet när han går.
Mikael Persbrandt är långt ifrån de obehagliga typer han annars är en mästare i att gestalta. I glimtar visar han fram Benny som en närmast amoralisk människa. Men styrkan hos Persbrandts rollfigur är att Benny misslyckas i sitt försök göra upp med fadern och att det aldrig skulle ha lyckats i det här vardagsdramat, alldeles oavsett att Harald redan är nere för räkning av sin eget misslyckande.