Sofokles skrev på 400-talet före Kristus tragedin ”Antigone” som en del i de stora tragedierna om kung Oidipus och hans familj.
Med ”Antigone” fullbordas kungafamiljens tragedi. Bröderna Polyneikes och Eteokles, söner till kung Oidipus, skall växelvis regera över Thebe, men när Eteokles vägrar att lämna ifrån sig makten flyr Polyneikes och återkommer med en här för att ta makten med våld. I striden dödar bröderna varandra.
Stadens nye härskare Kreon, brödernas morbror, befaller att Eteokles skallbegravas som en hjälte medan Polyneikes skall lämnas obegravd och osörjd som en förrädare. Antigone, dotter till kung Oidipus och brödernas syster, väljer att trotsa Kreons påbud och begraver Polyneikes. För detta brott straffas hon med att levande muras in i en gravkammare. Kreon vägar att benåda Antigone, som skall gifta sig med hans son Haimon. Antigone spelar sin givna roll i dramat fullt ut till det oundvikliga slutet. Hon har tagit sig rätten att handla efter sitt samvete och följa gudomlig lag, inte mänskliga påbud, men hon gör inget motstånd mot makten.
När den blinde siaren Teiresias varnar för gudarnas vrede inser Kreon att han handlat fel, men det är för sent. Antigone har hängt sig i sin gravkammare, Haimon störtat sig på sitt svärd och Kreons hustru Eurydike har också tagit sitt liv.
På Dramaten försöker regissören Jasenko Selimovic att placera pjäsen i vår samtid utan att det lyckas särskilt väl. Selimovic lägger tonvikten vid en politisk sida och bortser från Antigones religiösa och moraliska övertygelse. Det handlar om Antigone och Kreon och om deras motiv som närmast framstår både som dubiösa och otydliga.
Men problemet är inte Selimovic att förändrat huvudpersonerna, utan att han underskattar publiken och tar till ytliga åthävor. Det börjar med EU-kravallerna i Göteborg med maskerade demonstranter som rusar över scenen i kaotiska attacker sedan förflyttas spelet till en ruinstad någonstans på Balkan. Men det behövs varken gatstenar, ylande polissirener, helikoptrar eller ruiner för att spegla konflikten mellan makt och moral.
Anna Björk spelar Antigone med stark hetta, samtidigt som hon är distanserad från sin rolls innersta. Det finns egentligen ingen politisk avsikt med Antigones trots mot Kreon. Hon ifrågasätter Kreons beslut men hon ifrågasätter inte hans makt. Det är hennes moraliska och religiösa övertygelse som driver henne kopplad till en tydlig dödslängtan. Utan den blir Antigone bara ett aningslöst offer med självtillräcklig tro på att ha rätt.
Mot Antigone står Kreon spelad av Philip Zandén som vore han vilken president eller statsminister som helst. Kreons primära mål är att lugnet återvänder till Thebe efter det förödande inbördeskriget. Han tar med fullständig självklarhet den politiska makten, och är beredd att utöva den, samtidigt som han inte kan separera sig själv varken från politiken eller sitt moraliska ansvar för familjen. Det är denna dubbelhet som till slut krossar honom.
Övriga skådespelare hamnar i skuggan av Antigone och Kreon, det gäller Nina Fex som systern Ismene, Michael Nyqvist som Haimon och Inga-Lill Andersson som hustrun Eurydike. Alla är de utmärkt spelade i olika stadier av osäkerhet inför Antigones krav på individens rätt och Kreon krav på statsnyttan.
I den här uppsättningen rubbar Antigones absoluta tro på individen inte Kreon. Han bryter samman inför all den död han orsakat, och då inte speciellt Antigones. Hon betyder egentligen inget för honom. Utan det är inför sonens och hustruns död som allt tar slut för honom.