Operans nya helaftonsbalett består av tre verk skapade av de unga koreograferna Örjan Andersson, David Dawson och Christopher Hampson. De tre baletterna hänger samman, mycket mindre koreografiskt än musikaliskt och färgmässigt. Det har resulterat i en i enskildheterna bra, men litet splittrad, föreställning.
Först ut är Örjan Anderssons ”Quartet # 11” som avslutar hans balettriptyk till Sjostakovitj musik, den här gången den elfte stråkkvartetten. Sjostakovitjs musik framhävs i mötet med Anderssons koreografi och i Jens Sethzmans scenografi som skickligt koncentrerar dansen till endast en del av Operans stora scen.
Sex dansare rör sig i komplicerade rörelser mot en lysande gul vägg och en stråkkvartett i fonden.
David Dawson och Christopher Hampson är engelska koreografer som visar upp helt skilda stilar. Dawsons ”The Grey Area” tolkas av en kvartett dansare med Anders Nordström i spetsen. I ett stilla grått skymningsljus låter Dawson sin tekniskt krävande koreografi upplösas i en sensuellt mytisk form där dansarna tycks befinna sig någonstans i medvetandets utkanter och i en otydlig drömsk zon. Intrycket förstärks av dansarnas snabba rörelser i fladdrande tunna dräkter som kontrasterar mot den långsamma musiken.
Niels Lanz har samplat två minuter ur en av Bachs solosonater för violin till ett tjugo minuter långt elektroniskt klang och ljudsjok där de enskilda tonerna dras ut till ett avslutande dovt muller som åska, eller elektroniskt förstärkta hjärtljud som får baletten att brytas ner för att åter kunna byggas upp. Dawson säger själv i ett försök att förklara ”The Grey Area” att ”ett särskilt språk formade formlösheten, cirkelrörelser skapade ett evigt flöde av energi”.
Kvällens tredje verk, "Double Concerto" av Christopher Hampson är helt annorlunda. Framför ett gigantiskt metallplockepinn som hänger i fonden och med vippande balettkjolar i gråskala framförs en magnifikt glittrig balett till Poulencs musik för två pianon och orkester. Trots att dansarna, och inte minst Marie Lindqvist, dansar som om de var med i någon svulstig dansfilm från 1940- eller 1950-talet, blir det aldrig mer än en märkligt anonym, underhållning. Det som skulle kunna bli fria, överraskande rörelser blir här mest tomma gester.
Inget fel i dansunderhållning, men det räcker inte som substitut för estetisk upplevelse av dans som så tydligt ansluter till den klassiska balettens formspråk.
Operan möjliggör nu för publiken att möta unga koreografer och uppleva skiftande formspråk. För det skall Operan ha beröm och en större publik.