Wolfgang Amadeus Mozart upphör aldrig att fascinera. Hans musik spelas dagligen runt om i världen och myten runt honom byggs ständigt på. Till bilden hör givetvis att när Mozart dog den 5 december 1791 var han bara 35 år gammal. Peter Shaffers pjäs om Mozart, hans liv i Wien och om hans kollega och konkurrent Antoni Salieri från slutet av 1970-talet blev en teatersensation som blev en lysande film. Den är just nu aktuell i Stockholms stadsteaters uppsättning av ”Amadeus”. Genom historien om Mozart blir medelmåttan så tydlig. Salieri blev efter Shaffers pjäs synynom med medelmåttans hopplösa kamp och avund mot geniet.
Huvudperson är Salieri. Det är genom hans ögon man möter det självförbrännande geniet som under vidriga omständigheter och eviga penningbekymmer skapar det ena storslagna och odödliga verket efter varandra. Shaffers pjäs leder fram till ”Trollflöjten” som uruppfördes strax före Mozarts död och det requiem som till slut blev en dödsmässa för honom själv blev aldrig färdigskrivet.
Pjäsen utspelas på Salieris sista dag i livet, då han falskligen, skall erkänna att det var han, Salieri, som mördade Mozart. Salieri var hovets gunstling och en kompetent och uppburen musiker, som trodde att han var gudabenådad – tills dess Mozart kom. Salieris frustration är avgrundsdjup. Han utmanar och förkastar den Gud han alltid tjänat och som lönat honom med att låta en odåga som Mozart få all den begåvning och genialitet som Salieri anser sig ha rätt till. Det är en orättvisa i själva livet som Salieri inte kan förlåta Gud.
I Shaffers pjäs finns lättsinnet, sorglösheten och livsglädjen men också en avslöjande bild av kejsarens Wien mot slutet av 1700-talet där varje, aldrig så oskyldigt, hot mot den politiska och kulturella ordningen måste undanröjas. I det samhället kan en Salieri leva, men inte en Mozart.
Rikard Wolff är en enorm Salieri som betraktar och kommenterar utvecklingen mot sitt nederlag – eller sin seger. Han är full av sarkasmer och konspiratoriska försök att krossa Mozart. Sven Ahlstedt ger Mozart trovärdighet med sin eviga och rätt arroganta svada. Han låter den nervige konstnären gå mot sin undergång som en charmig människa med ett odrägligt stort och yvigt ego.
Runt Salieri och Mozart formeras en rad goda rolltolkningar. Där är Sofi Helleday som Mozarts självständiga hustru Constanze. Här är hon inte någon undergiven konstnärshustru, utan en kvinna som osentimentalt försöker ekonomisera sig själv när familjens ekonomi slår i botten. Ulf Eklunds oförutsägbare musikälskande kejsare Josef II är hårt stylad och Joakim Gräns låter den kejserliga hovmarskalken sammanbitet gå på gränsen till nervsammanbrott. Till detta kommer så Wiens dominerande kulturbyråkrater: Lars Lind är den självgode operachefen, som inte förstår eller någonsin kommer att förstå Mozarts musik och Åke Lundqvist spelar bibliotekschefen, en framstående frimurarbroder som hjälper Mozart, men som anklagar honom för att ha avslöjat frimurarnas rituella hemligheter i ”Trollflöjten”. En opera som f.ö. uppfördes mer än hundra gånger redan första spelåret.
Camilla Thulins kostymdesign är en formlig orgie i guld, strass och broderier, som effektivt bryter mot Bengt Gomérs scenografi påminner om en gravkammare hämtad ur någon opera.
Stadsteaterns ”Amadeus” skulle ha vunnit på ett mindre överflöd av ord och mer av Mozarts musik än bara som en sorts utsmyckande stämningsförhöjare.
Men alla invändningar förbleknar dock inför Rikard Woolfs magnifike Salieri och Sven Ahlstedts pojkaktige slyngel till musikgeni. Så visst är ”Amadeus” njutbar – men tro inte på historien.