Den nya musikalen på Stockholms stadsteater ”Allt eller inget” var ursprungligen en underhållande och tänkvärd filmsuccé som utspelades bland arbetslösa stålarbetare i Sheffield som skall tjäna storkovan som stripteasedansare för en kväll. Ytterst handlar filmen om en sönderfallande mansroll och oförmåga att bryta ett mönster. Musikalen utspelas bland arbetslösa stålarbetare i Buffalo, men annars är upplägget detsamma.
Huvudpersonen Jerry som har avsevärda problem både med sin ekonomi och sin exfru, som kräver att han betalar underhållet för sonen, får sitt livs idé att tjäna pengar på en manlig strippföreställning. Sex amatörer utan några talanger som showmänniskor, skall uppträda och visa allt – bokstavligt talat. De sex utvalda är rörande och löjliga med sin övervikt, sin skröplighet och sin havererade manlighet.
Musikalen följer filmen tätt i spåren scen för scen, men den allvarliga underton som filmen gömde mitt i den komiska berättelsen har tunnats ut. Ändå någonstans långt nere finns det en skärpa i botten som ger en aning om en desperat längtan efter ett förlorat liv.
Skådespelarna sliter med sina roller, sin töntiga dans och sånger som sällan riktigt fastnar i minnet. Värst är det för den begåvade Lars Göran Pettersson som inte lyckas ge Jerry tillräcklig känslig närhet för att bli intressant, engagerande och trovärdig. Bättre lyckas då Mats Hedlund som spelar den överviktige Dave som till och med virar in sig i gladpack för att minska midjemåttet, men samtidigt inte kan låta bli att snaska i sig en chokladbit och Lena B. Eriksson som hans alltmer desperata hustru, som ser sin man tryckas ner av arbetslösheten.
Yvonne Lombard verkar gilla den egentligen onödiga rollen som den överåriga pianisten som nu äntligen sett allt – också det allra sämsta – och som varit med om allt, även Frank Sinatra. Tjejerna som omger männen har fått litet större självständighet än i filmen och ställer mer direkta krav på männen. Särskilt tydlig är Stina Rautelin som Jerrys ex som vill ha sitt underhåll. Carl-Åke Eriksson lyckas, trots sin sånginsats, ge liv och trovärdighet åt Harold, den illa omtyckte förmannen som behövs för att få stil och rytm (nåja) på stålverksarbetarna. Lis Nilheim utmärkt bra som Harolds hustru som inte visar sig vara den prylfixerade bimbo hon först ger intryck av.
Elmore James spelar Noah (Horse) som skall dra publik enbart på myten som den svarte mannen förmenta manliga företräden. Det har inte så mycket med verkligheten att göra och Noah fruktar sanningens ögonblick.
I filmen blev det begripligt och troligt att Sheffields kvinnor blev nyfikna sedan männen blivit finkade under en av sina repetitioner – något som spred sig över staden som en löpeld. I musikalen blir det inte lika mycket uppståndelse och man förstår egentligen inte varför det till slut blir fullsatt på strippshowen.
Kanske blir ”Allt eller inget” den publika musikalsuccé som Stockholms stadsteater så väl behöver, men det fordras nog att tempot skärps upp, att några longörer slipas av och att svärtan kommer fram tydligare.

PS. Vad hände sedan – efter den lyckade engångsföreställningen? Blev Jerry den perfekte pappan, ville exfrun ha mindre underhåll, gick Dave ner 20 kilo? Knappast. Men kanske blev Harold en bättre och mänskligare förman på sitt nästa jobb. DS

	Sthig Jonasson
Mats Hedlund och Lars Göran Persson.	Mats Hedlund provar gladpack.