Arthur Millers drama ”Alla mina söner”, som nu spelas på Klarascenen i en ganska traditionell uppsättning, skrevs 1947 och är både en rasande uppgörelse med krigets profitörer och en moraldiskussion om individens ansvar för sina handlingar. I centrum står Joe Keller, en stolt amerikansk self-made-man med en liten fabrik. Under kriget levererade han motordelar till flygvapnet, men pressad av korta leveranstider låter han en sändning spruckna topplock gå iväg. Det orsakade 21 flygares död. Under rättegången klarade sig Joe genom att skylla allt på sin kompanjon som fick fängelse.
Med avstamp i Joes personliga moraliska dilemma vidgas perspektivet mot det allmängiltiga. Joe vet vad han gjort – och varför – men det handlar inte bara om en enda persons moral, utan om hela samhällets värderingar. Frågan är om alla medel är tillåtna för att skydda sig själv och sin familj, eller om det finns en överordnad moral. Joe Kellers lögn var helt rationell utifrån förutsättningen att han till varje pris skall värna sin egen familj – även när det innebar en annan familjs undergång.
Joe kunde fortsätta sitt ekonomiskt goda liv. Sonen Chris skall ta över firman, enda problemet är att hustrun Kate vårdar sin livslögn: att den i kriget försvunne sonen Larry skall återkomma. Kate tror att Larry lever och låter t.o.m. göra hans horoskop för att ”bevisa” att han inte kan vara död.
Pjäsen utspelas en söndag hos Kellers i den amerikanska småstadens villaområde. Grannar kommer och går medan dagen makligt glider förbi. Dramats motor är ex-kompanjonens dotter Ann som kommer för att gifta sig med Chris. Det kan inte Kate acceptera. Ann var Larrys flickvän.
Pjäsens kraft ligger i att skådespelarna över lag gör mycket bra prestationer. Tomas Bolme har en naturlig pondus och styrka som Joe. Gradvis inser han med förfärande klarhet sitt moraliska haveri. Felix Engström spelar Chris med en förtärande idealistisk glöd. Hans förlitan på att fadern gjorde rätt är så inkapslad att när sanningen går upp för honom är han helt utan skydd. Faderns brott blir mer ett svek mot Chris egna ideal än ett nederlag för rättvisan.
Sofia Ledarp har det besvärligt som Ann. Hon kan inte riktigt förklara vad hon egentligen ser hos Chris, varför hon så reservationslöst har anammat Joes version av vad som hände på fabriken den ödesdigra dagen och varför är hon till en början är så återhållsam trots att hon är den enda som med säkerhet känner till Larrys öde.
Anns bror George (Richard Forsgren) dyker oväntat upp som en vankelmodig hämnare för att tvinga fram sanningen i ljuset. Han blir faktiskt pjäsens mest trovärdige person i sin snabba pendling mellan aggressivitet och velighet.
Föreställningen bygger på Lis Nilheims tolkning av Kate. Hon har både en fanatisk tro och styrkan att hålla samman familjen så länge hon har hoppet att Larry skall återvända. När det hoppet släcks måste också familjen Keller gå under.
Dessvärre känns Arthur Millers pjäs litet föråldrad med brister i den psykologiska trovärdigheten som delvis desarmerar problemet. Dessutom är själva berättelsen ineffektiv med första akten litet tillbakalutad händelselös, dessutom har inte alla roller någon funktion i pjäsen. Grannarna som kommer till Kellers gård är bara en sorts onödiga dekorationer. Göran Ragnerstam som den alltid lika välvillige läkaren och Eva Stenson som hans materialistiska hustru liksom Shebly Niavarani som den beskäftiga astrologen och hans hustru Sanna Krepper gör individuellt lysande prestationer, men de tillför inget av vikt till pjäsen.
Problematiskt är också att en del repliker inte når ut i salongen. Det gäller alla roller utom Bolmes och Ragnerstams.