En kväll när Alice, som är sju och ett halvt år, ligger i sin säng och inte kan somna utan bara har störttråkigt händer något konstigt. Plötsligt svävar hon upp ur sängen och rummet, någonstans däruppe möter hon en stressad kanin som tittar på sin klocka och förklarar att han är försenad – säkert till något ytterst viktigt. I nästa ögonblick faller Alice nedåt genom ett kaninhål ner i underjorden, där – i underlandet – möter hon en rad udda figurer: en hattmakare, en rökande och filosoferande kålmask, en flinande katt som nästan inte finns, en mycket trött mus som ideligen somnar och två drottningar med frisyrer som skulle göra en punkare grön av avund.
Dramatens familjeföreställning av ”Alice i underlandet” följer tämligen nära Lewis Carrolls sagor om Alice och hennes storslagna och märkliga äventyr i underlandet. Där måste man springa allt vad man kan för att stå still, man växer fyra meter om man äter en kaka och börjar man gråta blir det snart ett helt hav av tårar som hotar att dränka allt och alla.
Regissören Ole Anders Tandberg låter Dramatens scen intas av en listig scenografi och fiffig teknik för att göra Alice äventyr synliga. Tekniken blir i själva verket så dominerande att familjesatsningen går på tok. Sagans fantasi och överraskningar försvinner i teaterrök och medan rekvisitan åker fram och tillbaka över scenen blir skådespelarna märkligt statiska.
Men det är inte skådespelarnas fel att barn och vuxna inte fångas in i sagans värld. Tvärtom, de gör det bästa möjliga av en rätt hopplös uppgift.
Sofia Ledarp är mer än godkänd som Alice och det är inte hennes fel att Alice aldrig lyfter från att vara en litet lillgammal sjuåring till en spännande karaktär. Någon har pekat på att Carrolls absurda saga från 1865 kan står som föregångare till vår egen tids ”Matrix” med Alice som en cool Neo. Kanske det.
Av övriga roller faller man gärna för Björn Granaths hattmakare med alldeles för många hattar och alldeles för många odiskade koppar på sitt teparty. F.ö. är Ingvar Kjellson och Bertil Norström direkt underbara som de punkfriserade vita och svarta drottningarna. När de pratar med varandra – och med Alice – är det en strid ström av strunt och missuppfattningar mixad med en och annan begriplighet. Till slut känns det som om det nonsensbrev Alice läser upp är det mest begripliga i den här pjäsen.
”Alice i underlandet” är inte direkt någon barnföreställning, den rekommenderas för barn över sju, men egentligen bör nog barn vara upp emot elva-tolv för att hänga med i ofta halsbrytande dialogerna. Många av de yngre barnen i salongen var minst lika uttråkade som Alice när hon inte kunde somna.
Det finns förvisso mycket att tittat på i ”Alice i underlandet”, men det blir inte det där oförglömliga teateräventyret. Det är synd.

Fotnot. Lewis Carroll hette i själva verket Charles Lutwidge Dodgson en engelsk matematiker. Ursprunget till ”Alice i underlandet” är en historia han berättade för en liten flicka, Alice Liddell, under en roddtur på Themsen(!). Dodgson var dessutom en föregångare på fotoområdet och har lämnat efter sig en rad foton på de barn som han berättade sina historier för.