Giuseppe Verdis opera ”La Traviata” är full av sångliga glansnummer, lättillgänglig musik och en handling som går att modernisera – utan att historien förlorar i giltighet idag. När Stockholmsoperan nu har nypremiär på ”La Traviata” är det i en uppsättning där 1850-talets festande frackklädda Parissocietet har ersatts av dagens superrika överklass i en modern, iskall urban höghusmiljö.
Lyxfnasket Violetta, rör sig mitt i det nattliga jetsetlivets mest virvlande virvel. Så länge hon är en del av ett hysteriskt, tvångsmässigt festande känner hon inte av sin svåra sjukdom. Hon förklarar att ”Nöjen är den enda medicinen mot min sjukdom”. Violetta är jetsetdrottning på en lyxig herrklubb där alla smaker kan tillgodoses. Dit kommer den unge och rike ädlingen Alfredo och förklarar Violetta sin kärlek, men hon försvarar sitt liv. Hon kan inte tänka sig att avstå från sin frihet eller sluta att ”fladdra från nöje till nöje”, som hon säger. Men Alfredos kärlek är för stark, eller om det är ett föräldrauppror som driver honom. Violetta och Alfredo flyr till ett lyxhotell utanför Paris, men Alfredos far, Giorgio Germont, spårar upp det unga paret. Han förklarar för Violetta hur olämplig och omöjlig hennes kärleksrelation med Alfredo är och kräver att hon skall avstå från sin kärlek. Violetta har inget att sätta emot Giorgio som driver henne tillbaka till hennes tidigare liv i storstaden, där hon går under och dör som hemlös gatufnaskande kokainist. I det förfärliga slutet är Violettas avsked från livet är precis så gripande som ett olyckligt öde förtjänar.
”La Traviatas” intrig fungerar så länge inte karaktärernas trovärdighet sätts ifråga. För att Violetta skall bli äkta fordras att hon är farlig och självständig – eller farligt självständig. Den vokalt varma sopranen Maria Fontosh gör ett förstklassigt porträtt av Violetta som ett offer för en moral hon inte vill vara en del av. Första gången vi möter Violetta är hon en erfarenhetslös tonåring, men redan deformerad av sin miljö och har en utsökt obehaglig älskare i Magnus Lindén.
Alfredo, i illasittande kostym, sjungs av Jonas Degerfeldt. Han är en utmärkt sångare som har hittat sin rolls kärna. Alfredo är notoriskt opålitlig och egentligen är inte hans kärlek till Violetta starkare än någon annan kunds, men han är ute efter att bryta sig loss från familjen. Första aktens kända dryckessång, ”Libiamo” (”Låt oss dricka”) blir i Degerfeldts version ett lysande cyniskt spel.
Karl-Magnus Fredriksson som Giorgio Germont lyckas göra sin roll både nyanserad och psykologiskt sammansatt. Hos Giorgio blandas moralen med dubbelmoralen och förståelsen för Violetta med den sociala högfärden. För honom är det ett äkta familjedilemma att Alfredo lever med ett societetsfnask. Fontosch och Fredriksson skapar några förtätade ögonblick i en duett där Violetta viker undan för den sociala konventionen fast hon borde be Giorgio dra till ett varmare ställe.
Scenografin visar en oidentifierad kylig och opersonlig storstadsmiljö, men dubbelmoralen är evigt oföränderlig. Operans ”La Traviata” fungerar bra – därför att de tre centrala rollerna är så väl besatta och har så bra understöd av operakören som är i toppform. Den är sevärd också därför att den så tydligt visar dagens nöjesliv kopplat till en föråldrad moral – utan att behöva slå in några öppna dörrar under buller och bång. Och det går lika oundvikligt utför för dagens lyxfnask som för 1850-talets kokotter.