| Sthig Jonasson Philip Glass: Akhnaten |
|
| Nyskapande Akhnaten i Strasbourg |
Scen:
Opera national du Rhin, Strasbourg |
| I
Strasbourg pågår just nu ett spännande samarbete
mellan Strasbourgoperan och Boston Lyric Theatre med Philip Glass
opera ”Akhnaten”, som nyligen haft premiär. Det är en fascinerande opera som bryter mot många operakonventioner och som vidgat gränserna för den lyriska teatern. Philip Glass är en ovanlig och banbrytande kompositör som skapat en rad uppmärksammade operor som skildrar historiska personer. Hans första opera, ”Einstein on the Beach” (1976), handlar inte enbart om människan och nobelpristagaren utan den omfattar all vetenskap. Därefter kom en opera om Gandhi, om både människan och politiken, och ”Akhnaten” (1984), som bygger på fragmentariska fornegyptiska texter, handlar om faraonen och om religionen. Glass senaste opera är ”Galileo Galilei” (2002). ”Akhnaten” utspelas i Egypten 2000 år före Kristus då den faraon, som tagit makten efter sin faders död, förändrar det polyteistiska samhället i riktning mot en monoteistisk kultur. Akhnaten grundade en religion som endast tillbad en enda unik gud och det var ett hot mot prästerskapets maktställning. Han strävar efter att skapa en idealstad men samtidigt isolerar han sig alltmer inför den mäktiga religiösa och politiska strid om den nya religionen medförde. Familjelivet och de politiska realiteterna utvecklas parallellt. Akhnaten avstår från månggifte för sin sköna drottning Nefertites skull. Men när hon inte föder honom den son som folket kräver gör de uppror och förstör templet som helgats åt den ende guden Aten. Att sätta upp en opera av Glass fordrar en icke föraktlig tro på att publiken kan ta till sig avancerad musik som inte är bildskapande och därför inte kan bli en illustration till operans handling. Glass verk är minimalistiskt, men hans formspråk verkar att ha influenser av både Vivaldi och Monteverdi. Musiken i ”Akhnaten” förefaller vid första lyssnandet ganska repetetiv, men med några lysande sånginsatser är operan ett mästerverk. Fullkomligt briljant är kontratenoren David Walker i titelrollen, särskilt i en poetisk hymn till solen visar han sin klass. Och duetterna mellan Walker och mezzosopranen Nora Sourouzian, som Nefertiti, är av stor skönhet. Dessa två bildar föreställningens kärna och det nav som alla andra rör sig kring. Den äldre faraon sjungs av David Okerlund på ett utomordentligt känsligt sätt, detsamma gäller även Witalije Blinstrubyte som drottning Tye. Svårare har kanske Tómas Tómasson och Kenneth Garrison att tydliggöra sina roller som Nefertitis far och prästen Amon. Handlingen hålls samman av en berättare/skrivare, som både är en bredvidtående betraktare och en medagerande i det politiska spelet. Bernhard Freyd gör honom med både känsla och auktoritet nog för att fördjupa rollen. Det positiva intrycket förstärks också av koreografin som ger en sällsam stämning åt föreställningen. Värre är det med scenografin som tycks rörig och alltför överlastad i några scener. Den fungerar snarast mer som en fristående dekoration, än att lägga något till dramaturgin. Men den som gör en höstresa ner till kontinenten och passerar Strasbourg på vägen skall ta chanser att se en av den moderna operakonstens höjdare: ”Akhnaten” på Opera national du Rhin i Strasbourg. |
|
| Sthig Jonasson | |
| ©
Sthig Jonasson Foto: |
 |
Jonasson förlag |
|