”West Side Story” har gått hela varvet runt. Vid urpremiären i New York den 19 augusti 1957 hyllades den som en förnyare av sång- och dansteatern, vid uppsättningen på Oscars i Stockholm 1965–66 kallades den för ”åldrad musikal” av en kritiker och nu – efter mängder av allt tommare och enklare musikaler – känns ”West Side Story” åter fräsch och nyskapande. George Malvius uppsättning på Värmlandsoperan innebär egentligen inte något nytt – han tar bara till vara musikalens inneboende styrka och möjligheter.
”West Side Story” är en svår musikal som kräver att skådespelarna skall kunna agera, dansa och sjunga – på hög nivå. Storyn är enkel och välkänd: Romeo och Julia i New York på 1900- och 2000-talet.
Första akten utspelas i en slummig stadsdel i New York där två gäng – Jets och Sharks – slåss om herraväldet över samma ynkliga lilla gatstump. Redan i det inledande långa slagsmålet mellan gängen på basketplanen förstår man att hatet är för ingrott och för glödande – det kommer att sluta illa. Hatet och våldet blir för mäktigt och omöjligt att stoppa. I stormens öga försöker Tony från Jets och Maria från Puerto Rico (Sharks) försvara sin kärlek.
I andra akten är handlingen omotiverat flyttad till dagens samhälle med de rasistiska övertoner som finns mellan skinnskallar och invandrare. Det känns både som en övertydlig pekpinne riktad mot publiken och en alltför otydlig dagsaktualitet.
Malvius har lagt stor vikt vid dansnummer där ensemblens effektivitet, precision och tempo får scenen att formligen explodera i liv.
Det tyngsta lasset i den här uppsättningen drar Dimo Giovanoglou som Bernardo (ledare för Sharks) och Johan Wikström som Riff i Jets. Spänningen mellan de båda är förtätad och olycksbådande redan från första scenen. Den hetsiga och primitiva Anita (Bernardos flickvän) är en svår roll. Hon kan snabbt skifta humör och när allt faller samman blir hon direkt livsfarlig. Evelyn Jons lyfter både fram Anitas aggressivitet och hennes ironiska distans till männens machoideal. Jons uppvisning i numret ”Amerika” är utomordentligt skärpt.
Den musikalrutinerade Christer Nerfont har blivit litet för gullig som den naive och idealistiske Tony som lämnat gänglivet. Men ändå går det bra, inte minst därför att samspelet med hustrun Cecilia Nerfont som Maria är så tätt och fungerar så kompromisslöst i duetterna. Den svåra och sentimentala ”Vem vet” (även känd som ”Någonting är på gång”) är en pärs för Christer – och vem som än spelar Tony – men han kommer igenom den utan problem.
Cecilie Nerfont som Maria är en stark sångerska som lyfter duetten ”I natt” till en av föreställningens sångliga höjdpunkter och är kokett självmedveten i ”Jag är vacker”.
Efter Riffs och Bernardos död tar den upphetsade Action (Mathias Blad) och den hämndlystne Chino (Markus Lönneborg) kommandot över gängen. Båda är tydliga i sina roller som osäkra och desperata.
Bortsett från Maria och Anita spelar de övriga flickorna små eller understödjande roller. Med undantag för den sångstarka Karolin Franke (Velma) som sjunger ”Somewhere” och för Emma Klingenberg som får utrymme att göra ett riktigt bra miniporträtt av den alltmer våldsfixerade pojkflickan Anybodys.
Av de vuxna som rör sig i den sunkiga miljön har inte gängen mycket stöd: Snutarna Shrank och Krupke (Thomas Wijkmark och P-O Gerhard Larsson) är genuint osympatiska och cyniska i sina förhoppningar att gängen skall slå ihjäl varandra. Den trögtänkte Krupke är nu inte enbart är en komisk roll utan också han blir offer för det meningslösa våldet.
Den ende riktigt vuxna människan är drugstoreinnehavaren Doc (Björn Eduard) som ger föreställningen en välbehövlig stadga och stöttar upp i talpartierna som annars hotar att bli transportsträckor fram till nästa sång- och dansnummer.
Med ”West Side Story” har Värmlandsoperan lyckats med en svettig sevärd arbetsseger. Den är mer än väl värd en resa till Karlstad.