Operan har satt samman två av Igor Stravinskijs verk till ett helaftonsprogram: operan ”Näktergalen” och baletten ”Eldfågeln”.
Båda skrevs på 1910-talet och har likartade motiv: livet besegrar döden, eller det goda mot det onda.
Operasagan ”Näktergalen”, som just nu spelas för första gången på Operan, är egentligen mer problematisk och komplex än vad man i förstone ser. Stravinskij bygger på H. C. Andersens saga om den svårmodige kejsaren av Kina som muntras upp av den grå och obetydliga näktergalens sång. När han intresserar sig mer för en mekanisk fågel han fått i gåva av Japans kejsare, flyr den levande näktergalen tillbaka till skogen och till de vanliga människorna som naturligt förstår att uppskatta hans sång. När kejsaren blir sjuk och hotas av Döden kommer dock näktergalen åter och utmanar Döden med sin sång och räddar kejsaren till livet.
I grunden handlar det om det naturliga livet som förmår att uppskatta äkta konst i motsats till det själsdödande och förkonstlade livet vid hovet där man inte kan skilja på en paddas bröl och näktergalens skönsång.
Det problematiska är att ”Näktergalen” inte förmår lägga något djup till sagomotivet och resultatet blir enkelt med ytliga och platta figurer som uppträder i statiska tablåer. Men sångarna lyfter föreställningen.
Jeanette Bjurling är en röststark näktergal med svindlande snabb koloratur medan Marianne Eklöf är skrämmande säker som Döden. Ulrik Quale gör en fiskare som lever ett liv i harmoni med naturen och Per-Arne Wahlgren sjunger kejsaren med en återhållen hetta som ger en aning om det liv kejsaren egentligen vill leva.
Scenografin är elegant pseudokinesisk och kejsarens slott rymmer en stor mängd lampor av det slag som tycks vara obligatoriska på världens alla kinakrogar. Donya Feuers koreografi har drag av orientaliska kampsporter över sig och utförs av elever från Kung Fu-skolan.
Operaföreställningens andra akt består av baletten ”Eldfågeln”. Så här är det: Prins Ivan går i en förstenad och död park. Där möter han både en flock eldfåglar och en grupp prinsessor som blivit förtrollade av den elake och odödlige Kasjtjej. Prinsen blir förälskad i en av prinsessorna och får hjälp av en av eldfåglarna att krossa Kasjtjej. När kärleken segrar bryts förtrollningen av prinsessorna och av deras uppvaktande prinsar.
”Eldfågeln” är förvånande lekfullt koreograferad med en fantasieggande och effektfull Christian Rambe som Kasjtjej. Mot honom står Anders Nordström som den räddande prins Ivan. Båda gör det bästa av sina förutbestämda roller. Kasjtjej är och förblir ond medan prins Ivan genomgår en utveckling som hos Anders Nordström både blir begriplig och trovärdig.
Prinsessan dansas med skön uttrycksfullhet av Anna Valev. Eldfågeln, som avslöjar ondskans hemlighet, dansas av Marie Lindqvist. Det gör hon med hela den självklarhet som rollen kräver. Den behöver egentligen ingen utveckling – den är redan från början avklarnad och bestämd.
Operans uppsättning av ”Eldfågeln” har en tydlig sagoton och Stravinskijs musik anknyter förvånande lätt till handlingen. Dessutom kan man rent av hitta komiska poänger, som när Kasjtjej hade makten var prinsessorna närmast tyllklädda bimbos, men när hans makt bryts faller tyllklänningarna av och prinsessorna möter sina älskade prinsar i nattlinnen. Freudianskt så det förslår.