Folkoperan spelar just nu en omarbetad och tilltuffad version av Jaques Offenbachs operett ”Orfeus i underjorden”. Salongen har byggts om till det sunkiga och rökfyllda nöjesetablissemanget ”La Petite Mort”, bänkraderna har ersatts med långbord som används som scen för den röriga och litet rörande historien om den gudabenådade sångaren Orfeus och han hustru Eurydike.
På ”La Petite Mort” (som f.ö. också är något annat än ett krognamn) håller ägaren Stavros igång sin show med udda och litet dekadenta vaudevilleartister som uppträder med mer eller mindre fantasifulla nummer i mer eller mindre fantasifulla utstyrslar, dessutom finns både trapetsnummer och jonglering på programmet. Kvällens stjärna är sångerskan Eurydike, nykommen från den verkliga världen, men hon hinner knappast börja förrän hennes man, Orfeus, kommer för att hämta henne tillbaka till verkligheten. Eurydike är inte säker på att hon vill.
Regissörerna Carina Reich och Bogdan Szyber har gjort en äkta vaudeville av Offenbachs operett, de har förkortat och lagt till, skärpt tempot. De låter teaterns rökmaskiner gå för fullt, men framför allt har de också lagt in tvivel och osäkerhet. Varför skulle vi i publiken välja Orfeus och den eviga kärleken och konsten, när inte Eurydike gör det?
Joaquin Muñoz är den pojkaktige och illa tråkige Orfeus som inte vill acceptera att äktenskapet med Eurydike inte var särskilt bra eller lyckligt. Han älskar Eurydike, men han kan inte ge hennes liv den mening hon söker och som hon finner i det spännande artistlivet. Henne lockar inte familjelivet ett dugg. Eurydike väljer att stanna kvar i rampljus och den glittrande underhållningsvärlden. Agneta Eichenholz med exakt röstbehandling och snabb koloratur förvandlas från den litet bleka wannabeen till en sexig kvinna i svart fodral. En förvandling inte olik den som den prudentliga Sandy genomgår i musikalen ”Grease” några kvarter från Folkoperan. Sandy går från gullig tonåring till tuffing, också i svart fodral, men Sandy gör det för att återerövra sin sommarförälskelse – Eurydike gör det för att bli stjärna på riktigt. Och Stavros (Ulf Lundmark) är nöjd. Han tänder själv på Eurydike och vänder upp och ner på den 2000-åriga intrigen.
I ensemblen finns också en rad tydliga typer: från Michael Weinius som den brutalt ironiske Schwarz, Miriam Treichl som Desirée och Paula Hoffmans Ma, med hjärtat på rätta stället.
Jonglören Zig (Niclas Stureberg), mimaren Zag (Dag Andersson) och trapetskonstnären Blue (Andreas Skjönberg) har väl ingen riktig uppgift i uppsättningen – om inte för att vara just vaudevilleartister, även om Blue i sin trapets kommenterar händelserna på nere scenen.
”Orfeus i underjorden” var en ganska vass satir över Napoleon III och hans hov i Frankrike vid urpremiären 1858, men även om man skulle försöka är det satiriska inslaget i ”Orfeus” nu ganska dött. I stället är Folkoperans ”Orfeus” är performance och totalteater på gott och ont. Allt i föreställningen är väl inte lysande, men det finns tillräckligt mycket att titta på och lyssna till för att det skall bli en teaterupplevelse av sällsynt omtumlande sort. Till det bidrar Kerstin Nerbe som driver Folkoperans orkester att ta ut mesta möjliga ur Offenbachs musik, inte minst ur den polka som kallas can-can.