Guiseppe Verdis opera ”Nabucco” lider minsann inte brist på dramatik och minnesvärd musik, inte minst den berömda fångarnas kör ger Nabucco en särskild plats i operaälskarnas hjärtan. Överhvudtaget är den full av intriger, maktkamp och häftiga effekter. Det är vågat av Värmlandsoperan att med begränsade resurser sätta upp ”Nabucco” och det lyckas väl sisådär.
Operan utspelas vid den tid då Babels torn byggdes, ett projekt som rasade samman i aska och grus. Den babylonske härksaren Nabucco har erövrat Jerusalem och drivit det judiska folket till fångenskap i Babylon. Sedan han försökt att göra sig till gud slås han av vansinne och hans äldsta dotter Abigaille griper girigt makten i ett totalt sammanbrott i far- och dotterrelationen. Hon utfärdar dödsdomar mot fångarna och sin yngre syster Fenena som både är försonligare stämd mot det judiska folket och egentligen har större arvsrätt till tronen.
Vid en konsertversion i Stockholm 1990 sjöng Lone Koppel Abigailles roll och Björn Asker sjön Nabucco. Den här gången har Koppel bytt sida och blivit regissör medan Asker åter är kungen.
Dessvärre har det blivit många statista uppställningar av sångarna och osäkra personinstruktioner som slätar ut de intrikata relationerna mellan Nabucco och hans döttrar, samtidigt som scenografin är hårt stiliserad och rent av känns torftig.
De är sångprestationerna som i varje fall delvis räddar den här uppsättningen. Björn Asker som Nabucco har sången som styrka och skapar ett dramatiskt centrum hos sin självhärskare som utan samvetsförebråelser hotar mörda krigsfångarna, men ömkar sig själv när den politiska maktkrisen drabbar honom. AnnLouice Lögdlund gör den falska och hatiska dottern Abigaille till intensivt stark, maktlysten och livsfarlig i sin obesvarade kärlek till den judiske ledare Ismaele – som älskar Fenena. Mot Abigaille står Nabuccos yngsta dotter Fenena som Katarina Giotas ger en sårbar känslighet särskilt i samspelet med den älskade Ismaele, Björn Eduard. Lögdlund och Giotas lägger fokus på systrarnas konflikt och ger styrka till en föreställningen som stundom hotar gå i stå. Björn Eduard visar stark närvaro och inlevelse i sin viktiga roll som motståndsman och ledare. Joakim Berg som den judiske översteprästen Zaccaria må ha en mäktig bas, men ger i sin uppenbarelse mer associationer till riddaren från La Mancha än till en rasande profet som åkallar Jahve att slå babylonena. Mer tillbakadragen är Peter Bomans roll som Baals överstepräst liksom Fredrik Sjöstedt som Abdallo, kungens förtrogne.
Och hur gick då Fångarnas kör? Jodå, ganska bra, fint. Dirigenten Ingar Bergby låter den lilla kören framföra operans mesta glansnumme i ett snabbt tempo som ger kraft och intensitet, men den tyngd och mäktighet krören annars visar prov på saknas.
Efter flera lysande operaföreställningar hade man väntat sig mer av Värmlandsoperans uppsättning av ”Nabucco”, men den har dessvärre så tydliga brister att inte ens sångarna och kören förmår att helt rädda den.

Fotnot: ”Nabucco” som hette ”Nabucodondsor” vid urpremiären på La Scala i Milano 1842 kallades ”Nebukadnessar” vid premiären i Sverige 1865. F.ö. är ”Nabucco” ett sällan spelat verk i Sverige. Det här lär bara vara tredje gången den sätts upp.