Folkoperans uppsättning av Gaetano Donizettis tragedi ”Lucia di Lammermoor” fick ett strålande mottagande i somras när den spelades på Confidencen, Ulriksdals slottsteater, och särskilt hyllades Kerstin Avemo som den unga Lucia. När samma uppsättning nu flyttats till Folkoperans hemmascen på Hornsgatan når den väl inte upp till samma klass, men det är likväl en mycket sevärd och nervpirrande föreställning.
Operan är våldsam, blodig och erotisk. Den utspelas i Skottland under medeltiden med eviga klanstrider, oresonlig fiendskap och manliga hedersbegrepp som kräver absolut lydnad också när det leder till undergång.
Operan handlar om den unga Lucia som älskar Edgardo, medan hennes bror, Enrico, vill att hon skall gifta sig med Arturo, som kan rädda Enrico ur en svår politisk och ekonomisk knipa. För att lyckas med sin plan förfalskar Enrico ett brev och lurar Lucia att Edgardo bedrar henne. Slutet kommer blodigt och chockerande realistiskt. Förtvivlad gifter sig Lucia med Arturo, som våldtar henne under bröllopsnatten. Lucia dödar honom och tar sedan sitt eget liv. När Edgardo får veta att Lucia är död tar han också sittt liv.
Det skulle kunna vara en ordinär romantisk operahandling, men det som får Folkoperans uppsättning att vara alldeles något extra är dels Kerstin Avemo dels att det går att dra paralleller till vår egen tid i handlingen där den manlig heder och familjeära envetet går in i våldsamhet och familjerelationerna bryter samman.
Musiken är fylld av glansnummer som andra aktens sextett när Edgardo återkommer och finner att Lucia äktat Arturo där varje person uttrycker sin känsla på samma melodi.
Kerstin Avemo är skönsjungande och dominerar föreställningen som Lucia (som för övrigt var en av Jenny Linds och Maria Callas favoritroller). Avemos styrka märks inte minst i tredje aktens vansinnesscen som räknas som ett av operalitteraturens främsta glansnummer för en sopran. Avemos vackra och snabba koloratur ackompanjeras av en soloföljt så skickligt att det närmast blir en duett.
Men givetvis är inte Avemo ensam om att skapa ett mästerverk: Ulf Lundmark spelar den osedvanligt vidrige brodern Enrico litet avmätt och tillbakahållen medan Per-Håkan Precht som älskaren Edgardo lever ut både sina aggressioner och sin sorg. Staffan Jennerhov fyller sin roller som Arturo med närvaro och skärpa.
Överhvudtaget har ensemblen den kvalitet som fordras för att operans banaliteter skall skylas över. Folkoperans kör har sällan klingat så fullödigt som här. Lägg så till Folkoperans orkester som under ledning av Kerstin Nerbe både gör Donizettis lyriska partier full rättvisa och med en ovanlig skärpa i de dramatiska partierna spränger bel canto-operans gränser.
Den som missar ”Lucia di Lammermoor” på Folkoperan går miste om en operaupplevelse av renaste och högsta halt.