Laura Ruohonens pjäs ”Drottning K” på Elverket handlar om makt, sexualitet och könsidentitet. Ruohonen försöker analysera och förstå vår tid genom att belysa 1600-talsdrottningens förhållande till människor och makt. Kristina blir en helt modern människa som definierar och förverkligar sig själv genom sig själv.
Den historiska Kristina blev som sexåring 1632 stormakten Sveriges enväldiga regent och började en slingrig väg från den lutherska till den katolska tron och abdikationen i Uppsala 6 juni 1654. Men pjäsen handlar inte alls om politik: varken inrikes- eller utrikespolitik och Kristinas omvändelse och religiösa trosvånda märks knappast. Det är ingen historisk pjäs, utan är nog en sorts komedi om en människas vilja att vara absolut fri och om den ensamhet som är denna frihets yttersta konsekvens.
Texten är det väl inget fel på med, men Åsa Kalmérs regi inger stundtals betänkligheter. Hon låter skådespelarna väsnas mycket: Det skriks och skrattas väldigt högt under vilda rusningar kors och tvärs över scenen.
Mitt på scenen står tre stora akvarier. De bebos av ålar som lojt simmar runt, eller bara ligger stilla. På akvarierna ligger ramper som delvis utnyttjas som spelplats. Men tänk efter. Hur roligt är det att någon springer på ens tak och spelar teater och hur roligt är det med teaterstrålkastare som lyser rakt in i ens hem?
Lena Nilsson behärskar föreställningen som drottningen som försöker förneka könets makt. ”Har själen ett kön?” frågar Kristina filosofen Descartes, när hon inte vill kännas vid sin kvinnlighet. Lena Nilsson utvecklar skickligt rollen från den unga kvinnan som söker en mening med sitt liv till en osäker envåldshärskare.
De övriga skådespelarna har huvudsakligen en stödjande funktion som spegel för den oåtkomliga drottningen. Malena Engströms häftigt sminkade hovdam och väninna hamnar i onåd när hon lämnar hovet för att leva i den allmänna, adliga, världen. Monica Stenbeck som drottningmodern, Gustaf II Adolfs änka, blir alltför mycket en grotesk hysterika som har den döde kungens hjärta i en ask och vägrar begrava det. Ulf Friberg spelar Karl Gustaf, drottningens kusin och Sveriges framtida regent, med en rätt rå ton av komedi, eller snarare, av fars, eller kanske av buskis.
Jan Waldekranz är filosofen Descartes som avled i Stockholm i lunginflammation 1650, efter blott fyra månader i Sverige. Här blir han mest fånig och snuvig, när han i själva verket var en av samtidens ledande filosofer vars arbeten fortfarande diskuteras och påverkar vårt tänkande.
Spelet blir sönderhackat både av statiska uppställningar och av omotiverade utbrott av skrik och springande. Men däremellan är ”Drottning K” ett rätt underhållande sätt att läsa både svensk 1600-talshistoria och vår samtidshistoria.