Sedan länge finns en strävan efter att alltid spela Shakespeare som om han hade något viktigt att säga om vår tid. Jag är inte säker på att det alltid är så lyckligt. Det är kanske inte fel att spela Shakespeare för Shakespeares egen skull.
Dramatens komprimerade uppsättning av Shakespeares två centrala dramer om Rosornas krig ser jag som ett vällovligt försök att spela en modern Shakespeare som samtidigt är distanserad från alltför snäva referenser till vår samtid.
Ursprungligen var projektet tänkt att vara i tio timmar, nu blev det bara knappt fyra timmar – men vilka timmar.
Det blodiga parlamentet handlar om kampen mellan de två ätterna Lancaster och York och deras trettio år långa krig om Englands tron vid 1400-talets mitt. Här närmast iscensatt som en blodig maffiauppgörelse. Kläderna är moderna och vapnen stundtals revolvrar och automatpistoler.
Grunden till föreställningen är en ordentlig omarbetning av pjäserna "Henrik VI" och "Richard III". Henrik VI är en Lancaster som störtas av ätten York dit Richard III hör och historien slutar med slaget vid Bosworth Field år 1485 då Richard besegrades av Henrik Tudor som bestiger tronen som Henrik VII.
"Det blodiga parlamentet" är fullt av oerhörda svek och ränker, män som rusar över scenen än för den ena än för den andra sidan, lönnmördare som utan betänkande skär halsen av små prinsar, eller som diskuterar existentiella frågor med offren – innan skotten faller. Spelet är reducerat till en enda allt överskuggande strävan – den efter Makt. Och morden och dödandet verkar aldrig ta slut.
I första akten är Elverkets scen förvandlad till en grund pool där skådespelarna plaskar omkring i ankeldjupt vatten. Vattnet och en raffinerad ljussättning ger fascinerande och skrämmande bilder och associationer.
Första akten som är hämtad från "Henrik VI" är rätt rapsodisk. Kronan byter ägare från Henrik VI till Edward IV och åter till Henrik så snabbt och enkelt att knappt ens de inblandade verkar veta om de är på den vinnande eller förlorande sidan.
I början av andra akten är scenen förvandlad till den brittiska överklassens vardagsrum med smaklöst blommiga soffor och en maffig kristallkrona. Det är också nu som Richard tar över alltmer av spelet och de politiska intrigerna, tidigare har han mest linkat omkring och sett diabolisk ut.
Även om Rosornas krig är ett kollektivt vansinne som drabbar två släkten så drivs pjäsen framåt av motsättningen mellan Henrik och Richard och det är två lysande skådespelare som gör föreställningen till meningsfull teater.
Staffan Göthe gör Henrik som en velig tönt oförmögen till annat än självömkande böner. Han vill ha en försoning med York som i det rådande politiska läget är totalt verkningslös och kontraproduktiv. Runt omkring sig har han mer driftiga och energiska rådgivare som låter de politiska realiteterna råda och som agerar desto mer kraftfullt. Inte minst drottning Margaret blir i Inga-Lill Anderssons tolkning en hänsynslös maktspelare och hämnare.
Henriks försök att avstyra det oundvikliga blodiga kriget är chanslöst. Göthe suger eftertänksam på glasögonskalmarna, sjunker ner på bassängkanten och tittar missmodigt och sorgset på publiken.
Mot Staffan Göthes vemodige Henrik står Reine Brynolfsson som den durkdrivne och hänsynslöse intriganten Richard. Hans strävar efter sin egen makt och vad som händer efter honom är egentligen ointressant. När Richard väl har fått makten vet han inte riktigt vad han skall göra med den – det är vägen dit som är Richards livsprojekt.
Richard är alldeles iskallt politiskt inkorrekt. Slipprigt obehaglig och livsfarlig mördar han fiender och fränder och utan betungande samvetskval lägrar han sedan de mördades änkor, döttrar och systrar. Svettig som en småstadsdesperado bär han omkring på sin dolk hela föreställningen och släpper den inte. Den är ju hans enda skydd – mot fiender lika väl som vänner. Han har ständig koll på läget, på vilka som är för och vilka som är mot – och dem som är mot går det illa för.
Dessa två sinsemellan olika skådespelare dominerar scenen: den långe dystre Staffan Göthe och den sardoniskt ironiske Reine Brynolfsson. I spelet mellan Göthe och Brynolfsson krymper de andra rollerna även om de tre drottningarna Margaret, Elisabeth och Anne får stort utrymme. När deras tid kommer blir uppställningarna statiska och fokus otydligt.
Men allt är inte bara elände, det finns några direkt underhållande scener: som när Edward IV hoppar ner i polen och kommer upp med två glas och en champagneflaska och galant förför Elisabeth. Och lyckan ler en kort stund.