Sthig Jonasson
Cabaret, Restaurang Tyrol

I slutet av 1920-talet kom författaren Christopher Isherwood till Berlin och sögs in i det dekadenta nöjesliv som han berättat om i boken ”Goodbye to Berlin (1939). Isherwoods berättelser blev talpjäs, film och musikal – ”Cabaret” och hans favoritställe Cosy Corner blev den sunkiga ”Kit Kat Club” där nöjeslivet pulserade medan världen därute blev allt kallare och hårdare.
När ”Cabaret” nu spelas på Gröna Lund-restaurangen Tyrol är det helt i enlighet med styckets idé. Det här är en påkostad och glittrig föreställning, med åttamannaorkester, sju flickor i baletten och snygg scenografi. Berättelsen tas på allvar och på skärmar vid sidan av scenen rullar filmbilder från tiden och visar hur nära avgrunden man dansade i Berlin.
”Cabaret” skildrar den amerikanske författaren Clifford Bradshaws möte med kabarésångerskan Sally Bowles någonstans i Berlins halvvärld och mot en fond av den allt våldsammare nazismen i början av 30-talet. Här är gränserna mellan scen och salong flytande. Publiken är gäster på Kit Kat Club, dansöserna värmer upp mellan borden och en kritikerkollega befann sig plötsligt dansande med en vacker men vulgärt målad dansös, och utan vidare preludier är föreställningen i gång. Det är en internationell multispråklig kabaré där tyska, engelska, franska och svenska blandas utan besvär.
Föreställningen domineras av Peter Jöback som en inte helt rumsren konferencier med androgyna drag. Han dyker upp var som helst, men han tar egentligen inte del i skeendet utan är en utanförstående betraktare, omöjlig att placera vare sig som god eller ond. Jöback visar här en ny farlig sida med ett väloljat utspel som drar den rätt sjabbiga historien framåt.
Givetvis finns det en kärlekshistoria i ”Cabaret”. Från första stund förstår man att Cliff, författarens alter ego, egentligen är mest intresserad av pojkar, men blir bokstavligt talat förförd av Sally. Anders Berg spelar den svåra rollen som Cliff litet tillbakalutad, nästan karaktärslöst, som om också han bara var en betraktare. Vilket han ju också är. Det är inte för inte som en av de mest citerade raderna i ”Goodbye to Berlin” är ”I am a camera with its shutter open, quite passive, recording, not thinking”.
Huvudpersonen som den neurotiska 19-åriga Sally Bowles gör Sara Lindh spröd och sårbar. Här finns hela Sallys desperation och trasighetens alla demoner som hon håller på avstånd med ett glättigt yttre och en till synes obekymrad oberördhet.
Vid sidan av Jöback och Lindh gör Anne-Lie Rydé en utmärkt tolkning av den lättfotade Fräulein Kost vars alla kunder påstås vara någon form av släktingar, men hon är alla matrosers väninna. Anneli Martini som hyresvärdinnan Fräulein Schneider och Peter Kneip som den lille judiske frukthandlaren Herr Schultz har en trevande och rörande kärlekshistoria som är alldeles omöjlig. Det var inte läge för en sådan förbindelse i Tyskland ens de första åren på 1930-talet.
Var man befinner sig i tiden blir synligt när den trevlige ädeltysken Ernst Ludwig (Jens Hultén) tar av sig rocken och visar sitt hakkors och i första aktens avslutande sång som är en oreflekterad och förföriskt vacker hyllning till das Vaterland.
I Johan Wahlströms uppsättning av "Cabaret" är kabarékänslan nära och intensiv, dessutom får Roine Söderlundhs koreografi drag av både tyska militärmarscher och Marlene Dietrichs film ”Blå Ängeln”.
Må vara att scenerna i början verkar vara en rad fristående sång- och dansnummer där spelscenerna är litet vid sidan av, men ju längre föreställningen varar desto mer blir sångnumren och spelscenerna samstämmiga och når ut till publiken med förfärande svärta.
Det är Peter Jöbacks föreställning. En lysande välbehövlig och efterlängtad återkomst till den svenska musikalscenen.

	Sthig Jonasson
Peter Jöback som den namnlöse och cyniske konferencieren.

Ensemblen på Kit Kat Club.

©Sthig Jonasson Foto: Mats Bäcker