Wolfgang Amadeus Mozart kan man se i dubbel upplaga just nu. Dels i Karlstad där man spelar musikalen ”Mozart” av Michael Kunze och Sylvester Levay dels i Uppsala där stadsteatern spelar Peter Shaffers pjäs ”Amadeus”.
Både i Karlstad och Uppsala möter man den romantiska bilden av det självförbrännande geniet som under vidriga omständigheter och eviga penningbekymmer skapar det ena storslagna och odödliga verket efter varandra. Till den romantiska bilden hör att Mozart dog 1791 bara 35 år gammal. Litet förenklat leder både musikalen och Shaffers pjäs fram till ”Trollflöjten” som uruppfördes tre månader före hans död och det requiem som till slut blev en dödsmässa för honom själv.
Mozarts yvighet är gemensam för de båda uppsättningarna, men i övrigt är det två ganska olika personer som visas. I Karlstad är han bara ett alltför levnadsglatt och naivt ungt geni vars hela intresse knyts till nästa förlustelse.
I Uppsala får vi möta Mozart som en spegling av Antoni Salieris konstnärliga misslyckande. Salieri har ju blivit synynom med medelmåttans hopplösa kamp och avund mot geniet. I Karlstad finns han inte med annat än som en röst i kören, i Uppsala har han en betydligt mer framträdande roll.Där både utmanar och förkastar Salieri den Gud han ständigt tjänat och som lönat honom med att låta en odåga som Mozart få all den begåvningoch genialitet som Salieri anser sig ha rätt till. Det är en orättvisa i själva livet som Salieri inte kan förlåta Gud.
Pjäsen börjar på Salieris sista dag i livet, då han falskligen, skall erkänna sitt brott mot Mozart. Att det var han, Salierri, som mördade Mozart.
Hos Shaffer får lättsinnet, sorglösheten och livsglädjen vika för skildringen av ett samhälle där varje, aldrig så oskyldigt hot mot den politiska och kulturella ordningen måste undanröjas. I det samhället kan en Salieri leva, men inte en Mozart.
Magnus Roosman gör en suverän tolkning av Salieri Aksel Morisse ger Mozarts genialitet nytt liv och begriplighet. Runt dessa två formeras en rad goda rolltolkningar av t.ex. Frida Hallgren gör en mer fri och självständig Constanze än motsvarade roll i Karlstad. Här har hon föra av det självutplånande och undergivna konstnärshustrun. Rune Sandlund är den självgode operachefen i Wien, Rosenberg, som inte förstår eller någonsin kommer att förstå Mozarts musik. Lars G. Wik spelar en frimurarbroder som hjälper Mozart, men som utan att ha sett föreställningen anklagar honom för att ha avslöjat frimurarnas hemliga ritualer i ”Trollföljten”.
Den som vill se Mozart i olika skepnader och i olika tolkningar gör rätt i att går på stadsteatern i Uppsala och göra en teaterresa till Karlstad.

PS. Det är ett misstag att tro att Mozart blev förkastad av frimurarna för ”Trollföljtens” skull. Tvärtom. Frimurarna älskar att se just ”Trollföljten” som den ultima och mest geniala av de frimurereiska verken och självklart kan man i operan inte heller finna några äkta avslöjanden om frimurarnas ritualer.