I Östgötateaterns uppsättning av Bertold Brechts och Kurt Weills ”Tolvskillingsoperan” spelar Peter Harryson Peachum. Han har fått berättigat beröm för sin roll som tiggarkungen som delat upp London i olika distrikt som han sedan hyr ut till stadens tiggare. Verkar de vara alltför välmående och friska så hyr han också ut hjälpmedel som simulerar olika skador och handikapp.

Jag träffar Peter Harryson en stund innan kvällens föreställning när han kommer direkt från ett frilansuppdrag ute på stan. Han är avspänd och säger att han gillar att vara tillbaka i Norrköping där han startade sin teaterbana och spelade ishockey i Sleipner. Scendebuten gjorde han 1961 på Norrköpings teater i pjäsen ”Tre vita skjortor” med bl.a. Margreth Weivers och Ernst Günther. Därefter blev det Göteborg, Statens scenskola i Stockholm, Dramaten i fyra år och sedan 1974 är han en framgångsrik frilansare med många TV- och teaterengagemang.

Tolvskillingsoperan
Efter flera år av diskussioner, förhandlingar och förberedelse kom uppsättningen av ”Tolvskillingsoperan” till stånd i Norrköping. Den är ingen ny bekantskap för Peter Harryson som tidigare spelat den korrumperade polismästaren Tiger Brown. Den här gången valde han själv rollen som den hårdföre Peachum som ivrigt hävdar att människan är en ond varelse och som själv bara har en svaghet – dottern Polly.
Harryson menar att det finns en viss avlägsen likhet mellan Peachum och Shakespeares komiske fetknopp Sir John Falstaff. I Stockholms stadsteaters uppsättningar av ”Henrik IV” och ”Muntra fruarna i Windsor” gjorde han Falstaff till en tragisk figur som man både flinar åt och ömkar. Han inte är sämre än alla andra, men det är han som råkar illa ut. Nu gör Peter Harryson en Peachum som visserligen verkar att ta hem spelet till slut, men som egentligen är en förlorare hur cynisk och skrupelfri han än är.
Peter Harryson reflekterar över Peachum som han menar både är en bra roll och en alltid lika aktuell företeelse. Alla i föreställningen är egentligen mer eller mindre otrevliga figurer och det förstår man utan några moraliska pekpinnar. Så visst kan man skratta och låta sig underhållas, men man bör inte vara alltför säker på att det bara är underhållning – för någon stans under resans gång blir allvaret påträngande.

Teaterkonvention
För Harryson är teatern en konvention – en överenskommelse mellan skådespelarna och publiken om vad publiken skall tro på och vad skådespelarna skall visa upp för sidor av sina roller. Han citerar teatermannen Alf Sjöberg som sade att teater framför allt är illusion. Eller som den engelska teatersanningen säger: ”Try to act it.” Därför blir Harryson irriterad på recensenter som påstår att ”han är rollen”, när han istället försöker att spela en roll – inte identifiera sig med den. Han säger att han läser teaterkritik, men undviker att direkt uttala sig om vad han tycker om kritiker.
För Harryson är publiken viktigare än kritiken. När han kommer in på scenen känner han av och påverkas omedelbart av stämningen i salongen. Någon gång avläser han stämningarna fel och det som till en början verkade bli en tung kväll kan snabbt förbytas i en succé – när publiken är på det humöret.

Peter Harryson hinner se så mycket svensk teater som han skulle vilja. Det enkla skälet är att i veckorna spelar han teater, och när han är ledig och teatern stängd så är alla andra teatrar också stängda och skådespelarna lediga. (Foto Kerstin Ramdén.)