Jag träffar Ulf Brunnberg en eftermiddag på Wallmans Intiman i Stockholm, där han på kvällen skall spela en närmast feodal vd för ett brödrostföretag i musikalen ”Hur man lyckas i business utan att bli utbränd”. Han gör en mänsklig vd, med stort ego, som är på väg ut i kylan, men som givetvis inte märker det – precis som i levande storbolagslivet.
Rollen som Sten E. Lindén är rätt fragmentarisk och den har betydelse för att få historien att rulla på, men den är inte motor i föreställningen. Här använder sig Brunnberg av ett sparsamt spel, han som ju mest förknippas med yvighet och dörrslammer vänder upp och ner på vad man förväntar sig. Det är överraskande och tajmingen är det givetvis inget fel på i den här föreställningen heller.

Teaterhantverkets estetik
Brunnberg menar att det är svårt att spela en komisk roll eftersom den kräver mer kommunikation med publiken än en tyngre och allvarligare. Så fort han står på scenen och möter publikreaktionerna anpassar han sitt spel, han kan hantverket och vet hur man skall få en replik att landa rätt. Publiken vill ha roligt och det skall dessutom vara en estetiskt tilltalande föreställning. Han vet att det är en viss sorts publik på lördagskvällen och en helt annan på söndagsmatinén och det handlar om att spela både för scenen och salongen.
Brunnberg ser mycket teater. Det är nödvändigt menar han och säger att han i allmänhet bryr sig mer om publikens reaktioner än kritikers omdömen, men han beter sig själv som en mycket medveten teaterkritiker. Inte alls ovanligt bland skådespelare som tittar på sina kollegor. Först vill han få grepp om helheten innan han börjar analysera enskildheter som rolltolkningar och scenografi etc.

Språkets förflackning och teaterns kris
Språket – både privat och på scenen – är viktigt för Brunnberg. Han är bekymrad över språkets förflackning. Det svärs för mycket överallt, mest av slapphet och av språklig torftighet. Den språkliga utarmningen ser han som ett tecken på teaterns kris – skådespelarmässigt, teatermässigt och publikmässigt. Och han är oroad. Det som spelas är ofta alltför dåligt för att folk skall bry sig om att komma.
- Om det inte blir en positiv upplevelse att gå på teater så blir det bara ett enda besök, säger han pessimistiskt.

Snömos och Norén
Ulf menar att det är farligt när teatern blir alltför akademisk – som den är idag. Han är kritisk mot det pretentiösa snömos som ibland presenteras på teatern som djup och innehåll. Och det har inget att göra med om det är en komedi eller en fars eller en tragedi, som t.ex. ”Antigone”, utan sättet det spelas på. Brunnberg uppskattar Lars Norén och tycker Norén är en humoristisk pjäsförfattare. Problemet är att han sällan spelas humoristiskt.
- Norén spelas nästan alltid statiskt – särskilt när Norén själv regisserar.
Brunnberg pekar också på att Public Service-TV har abdikerat från sitt ansvar. När monopol-TV fick kommersiell konkurrens blev resultatet inte mångfald utan enfald. Han är också kritisk mot de många TV-såporna, även om han varit med i en själv. Det var inte uppbyggligt, säger han. Det saknas hantverkskunnande både framför och bakom kamerorna. Dålig massproduktion är en fara för teatern. Exklusiviteten försvinner:
- Varför skall man gå på teatern för att se skådepelare som man dagligen kan se på TV? Varför gå på teatern och känna sig som om man satt i TV-soffan hemma?

Drömrollen
Brunnberg är stolt över att vara skådespelare, men han har märkligt nog ingen längtan att stå på scenen. Tvärtom har han jobbat på att just slippa stå på scenen för att kunna ha ett socialt liv med familj och vänner. Därför startade och drev han ett antal bolag som både sysslade med teaterproduktion och marknadsföring. Men även det livet krävde för mycket och gav för litet. Så just nu är han glad över att vara tillbaka på teatern som anställd. Och Sten E. Lindéns karaktär har han hämtat från flera olika människor han mött under sin tid som fri företagare.
På den litet naiva frågan om drömrollen svarar Brunnberg att det är att vara far. Men han har ingen direkt drömroll på scenen utan varje roll är ny och måste spelas utifrån sina förutsättningar.
Han har träffat många kollegor och verkar ha ett gott förhållande till de flesta av dem. Men Brunnberg säger utan en sekunds tvekan att den som betytt mest för honom är Björn Gustafsson. En skådespelare som är av Brunnbergs eget slag – med stor respekt för teatern och publiken. Sthig Jonasson

FAKTA Ulf Brunnberg, skådespelare, född 1947. Brunnberg debuterade 1966 när han ännu gick på scenskolan och balettakademien. Därefter var han anställd av Sandrews i två år och sedan i 14 år vid Stockholms stadsteater. Som frilansade skådespelare har han medverkat i ett stort antal filmer och teaterföreställningar innan han startade han ett eget produktionsbolag. Det var först för något år sedan som han lämnade det fria men hårda livet som egen företagare i teaterbranschen och åter blev anställd.