Anders Ahlbom Rosendahl är en av Stockholms stadsteaters mest karaktäristiska skådespelare. Han har gett tyngd och skärpa åt en imponerande rad roller: som Henrik IV, som den obehaglige långivaren Krogstad i ”Ett dockhem”, som den livsfarlige småstadsmafioson Brack i ”Hedda (Gabler)”, som Morbror Vanja och som Den Okände i Strindbergs ”Till Damaskus”.

Rolltolkningar
Skälet till min pratstund med Anders Ahlbom Rosendahl var att jag tyckte mig märka en tydlig svängning av hans spel från rollerna som de utpräglade maktspelarna Brack, Krogstad och Henrik IV till den stillsamme och empatiske morbror Vanja som överhuvud inte har någon strävan efter makt och Den Okände som tappat kontrollen över sitt liv.
Anders blev förundrad över min fråga och menar att de skilda rolltolkningarna inte kommer ur någon förändring i hans förhållningssätt, men eftertänksamt säger han att med småbarn i familjen så förändras perspektivet. När det gäller Morbror Vanja var det en färdig föreställning som Anders med kort varsel kom in i som ersättare vid en sjukdom. Även om han gillar rollen så beklagar han att han inte fick vara med och utforma den från början:
– Jag vill visa upp vad jag hittat i pjäserna, säger han.
De bra texterna är viktiga och Anders har svårt att trivas i pjäser som blivit omstuvade med strykningar och omkastade scener. Samtidigt har han lätt för Strindberg som har rikt språk som spränger gränser. Utan att förändra pjäsen prövar han ständigt nya vinklar och förhållningssätt till Strindbergs text i ”Till Damaskus”.

Samhällsklimatet
Anders har tre teman, eller dygder, han ofta kommer tillbaka till: saklighet, mod, ansvarskänsla. Han tycker att alla tre dygderna saknas i Sverige i dag, men han tror att teatern i bästa fall skulle kunna vara en möjlig motkraft mot dagens förytligade samhällsklimat med ett alltmer uppskruvat tempo.
– Teatern ger möjlighet att stanna upp. Ett rum där man kan gå in för att hämta andan och kontemplera.

Forskningsresande
Anders känner sig som en forskningsresande som utforskar samtiden och undersöker olika förhållningssätt till teatern. Men han gillar inte alltid vad han finner och han beklagar det mediala spelet runt teatern. Också teatern hotar att bli förytligad.
- Nu verkar det som om vem som helst kan göra vad som helst. Det är sorgligt att konsten har klämts mellan mediavärlden och kändisvärlden.
Han tycker att den situationen bäddar för potentiella konflikter på teatern. Den tydligaste är mellan skådespelarna och regissören, men det finns också risker för konflikter som inte enbart bygger på konstnärliga åsiktsskillnader utan där teaterledningen är inblandad med sina speciella lönsamhetskrav. Därmed menar han inte att alla konflikter är av ondo, utan de kan också vara ett fruktbart växelspel och leda till glädje och konstnärlig utveckling.
På en fråga om Anders val av pjäser som han medverkar i har påverkats av att han med framgång har spelat en viss typ av roller, så menar Anders att han inte fastnat i ett fack och han ser ingen risk att bli hänvisad (eller ”typecastad”, som termen lyder) till en särskild sorts roller.
- Jag får en roll därför att jag har den subjektiva möjligheten att göra just den rollen, säger han utan tvekan
Efter 30 år som skådespelare är han säker i sin yrkesroll och han kan ha både ett alltigenom seriöst förhållande till en roll och samtidigt ha en mer lekfull relation till den pjäs han arbetar med.

Förebilder
En äldre generation av skådespelare – Lars Hansson, Edvin Adolphson, Ernst Josephson för att nämna några – ser Anders som förebilder som konstnärer. Han låter nästan andäktig när han talar om de stora skådespelarna.
- Det är en konstskicklighet att förvandla sig och gå in i en roll så djupt som Lars Hansson.
En annan sak är att de här skådespelarna under sin långa karriär hann med att spela samma roll med många års mellanrum. Det är mer sällan så kan ske idag.
Anders har inte spelat samma roll i olika uppsättningar, men tycker att det skulle vara intressant och säkert ge en fördjupning av rollen.
Det är mot en djupare rolltolkning han alltid tycks sträva.

FAKTA Anders Ahlbom Rosendahl är 56 år, född i Lund. Efter scenskola i Malmö var han med och bildade en fri teatergrupp i Landskrona. Därefter jobbade han på Göteborgs stadsteater innan han kom till Stockholm och samarbetade med Susanne Osten innan han kom till Dramaten för att 1975 landa på Stockholms stadsteater.