Sthig Jonasson:	Aljechin i Örebro 1935.
Aljechin i Sverige
Simultanuppvisningar

Aljechin tog schacket på allvar. Vare sig det gällde turneringar, matcher eller simultanuppvisningar så spelade han för att vinna.
I sin bok "On the Road to the World Championship 1923–1927" inleder Aljechin med två kapitel om hans 6 månader långa turné i USA 1923–24 då han spelade 993 simultan- och blindpartier. Om simultanpartiernas värde skriver han att visserligen möter mästaren ett mycket svagt motstånd, men även "bland tämligen svaga motståndare finns det alltid någon som, vid en given tidpunkt hittar den rätta idén, upptäcker en lyckad parad eller en överraskande vändning och på så sätt ger nya idéer till mästaren".

Aljechin besökte Sverige fem gånger

Första gången 1912 då han segrade i Nordiska Schackförbundets tävlingar i Stockholm, det finns inga uppgifter om att han då skulle ha givit någon simultanföreställning. Andra gången 1914 då han var på genomresa från Tyskland till Ryssland. Tredje gången var en kort simultanturné 1930. Fjärde gången i april 1935 då han deltog i Aljechinturneringen i Örebro och gav några simultanuppvisningar och till sist i maj 1935 (egentligen en fortsättning på aprilbesöket).
Pressbevakningen av Aljechins sverigebesök på 1930-talet var omfattande. Schacket hade börjat växa sig starkt som en intellektuell folkrörelse som behövde sina hjältar. Aljechin var en sådan, han var det oövervinnliga geniet som skänkte glans åt schacket. Pressen beundrade geniet och hans ensamma kamp mot en mångdubbel skara motståndare – ibland liknade det övermänniskodyrkan. Westmanlands läns Tidning skriver 1935: "Aljechins hela uppträdande gav intryck av koncentrerad tankeskärpa och vilja till kraftansträngning, fysisk och psykisk... Inte ett ord, inte ett leende. Ett stelt sfinxansikte dolde vad han tyckte och tänke på samma gång som det gav uttryck för en hög och klar intelligens."
I Aftonbladet beskrivs han 1935 som "en reslig, blond, kraftfull herre med en intelligent, nervös och snabb blick bakom de hornbågade glasögonen". En göteborgstidning skrev 1930: "... han måtte vara en sällsynt energimättad kraftnatur som i schackspelet och dess kombinationsrikedom finner uttryck för sin fantasi och intelligens." Örebro Dagblad menade 1930 att han med blå ögon och ljust hår, verkade "helt enkelt äktsvensk"[!].
Schackpressen (TfS och Schackvärlden) var betydligt mer återhållsamma i kommentarerna och koncentrerade sig på schacket. Så här mer än 60 år efteråt är det tydligt att dagspressen speglade en allmän opinion, medan schacket och dess organ försökte leva ett apolitiskt liv utan sidoblickar ut mot en värld som såg allt mörkare och hotfullare ut.
Med den intensiva pressbevakningen får man också en god bild av av Aljechin som simultangivare: "Dr Aljechin hade några, även fysiskt sett, ansträngande timmar... i en lokal, där det råder bastuvärme och luften är tjock av tobaksrök" skrev en tidning 1935. Inte blev det direkt bättre av att Aljechin själv rökte i genomsnitt 70 cigarretter per simultanföreställning. Det finns uppgifter om att hans cigarrettkonsumtion tidvis var uppe i runt 200 om dagen.

1914

I juli 1914 deltog Aljechin i den stora turneringen i Mannheim. Den 1 augusti bröt första världskriget ut och turneringen avbröts och Aljechin och nio andra ryska schackspelare internerades. Redan den 14 september 1914 fick Aljechin lämna Tyskland för att ta sig åter till Ryssland.
Det finns flera teorier om varför Aljechin repatrierades, enligt en intervenerade hans rika och mäktiga familj, enligt en annan skall Aljechin ha simulerat psykisk sjukdom och på så sätt gjort sig omöjlig som krigsfånge. Samtidigt är det obestridligen så att många ryssar i Tyskland helt enkelt förvisades och sändes hem. Må vara vilket, den 19 oktober anlände han till Stockholm, sedan resan gått via Schweiz, Genua (Italien), Paris, London och Kristiania (Oslo). Aljechin stannade några dagar och besökte Stockholms Schacksällskap flera gånger – den 20 oktober spelade han tre konsultationspartier med resultatet +1 –1 =1 och den 21 oktober gav han en simultan mot 24 deltagare med resultatet +18 –4 =2. Aljechin spelade då svart i vartannat parti.
Uppgifterna från dessa tillfällen är knapphändiga, men tre partier finns bevarade.

Parti 1: Erik Gustav Schultz - Aljechin
Parti 2: Aljechin - NN
Parti 3: Aljechin - Bertil Malmgren

Om Aljechins schackliga aktiviteter delvis är höljda i dunkel är det faktiskt lättare att följa hans fortsatta återfärd till Ryssland. Fredagen den 23 oktober tog Aljechin ångaren Carl von Linné till Finland (då en del av det ryska imperiet). Ombord var 85 passagerare och 160 ton last. Ångaren anlände till Raumo (Finland), kl. 8 på morgonen den 24 oktober. Aljechin reste vidare till Helsingfors och den 25 oktober tog han ångaren Wellamo till Petersburg (eller Petrograd, som staden då hette) och därifrån vidare till Moskva. Man vet med säkerhet att han var i Moskva den 5 november eftersom han då gav simultan där.
Aljechin var inte ensam om att ta sig tillbaka till Ryssland via Sverige. Enligt beräkningar hade fram till slutet av oktober 1914 mellan 50 000 och 60 000(!) ryssar transiterats genom Sverige. De flesta anlände med färja till Trelleborg varefter de per tåg tog sig till Stockholm eller till någon av Norrlands kuststäder varifrån båtar gick till Finland och Ryssland.
Ytterligare några ryska schackspelare passerade Stockholm på den långa resan hem, bl.a. Peter Romanovskij.
Det kom att dröja sexton år innan Aljechin åter kom hit – då var både det politiska läget och schackvärlden annorlunda.

1930

I början av 1930 sände Aljechin en förfrågan till Sveriges Schackförbunds ordförande Ludvig Collijn om de svenska schackspelarna var intresserade av ett besök av världsmästaren. Det blev SSFs sekreterare Eric Carlén som sedan kom att sköta kontakterna med Aljechin. Det var ett dyrbart och inte helt riskfritt projekt att ta hit världsmästaren och även om PR-värdet var högt så var kostnaderna också betydande, men det gick när Carlén lyckades få Dagens Nyheter att sponsra projektet.
Aljechin kom till Sverige som obestridd världsmästare. Efter segern mot Capablanca 1927 hade han besegrat Bogoljubov i en VM-match och vunnit två mindre turneringar innan han på våren 1930 krossade sina konkurrenter i San Remo där han bara släppte två remier på femton partier.
Den 25 april spelade Aljechin simultan i Köpenhamn. Lördagen den 26 april tog han nattåget till Stockholm och anlände på söndagsmorgonen den 27 april. Han möttes på stationen av Ludvig och Gustaf Collijn, Ernst Jacobson, Gustaf Höglund (ordförande i Allmänna SK) och förre Sverigemästaren Gustaf Nyholm.

I Dagens Nyheter hade "Henrik" en dagsvers om Aljechins besök:
	På ett bräde
	Lägg ett korn på den yttersta rutans kvarat på var följande dybbelt med säde, och du samlat långt mer än all jordklotets mat på de vandrande pjäsernas bräde. Som böndenas långsamma stridslinjer stå och springarna hoppa och löparna gå på de svarvade förtternas kläde, så speladess spelet i urtidens grå av brahminer i Rigvedas kväde. Men på Framnäs satt Fritiof och lekte med Björn och var ruta var präktig att skåda, och de rullade tornen ur inklämda hörn och det vägde emellan de båda. Robespierre satte schackmatt till Lisles Marseljäs, och August slog bönder på slottsparkens gräs för Aurora, som annars fick råda. Och Napoleon kastade pjäs efter pjäs i de utslagna pjäsernas låda. Ty i hjärnornas bark föds system på system av geniernas själiska flöden, med tyst Hjalmar Söderberg löser problem uti slutspelens mattare öden. Men i dagarna anländer världsmästn hit och rockerar på och gör reinehot på vit. Så, var hälsad, du strake i nöden, som trots Lasker och Spielmann och annan elit haver frälst oss ur oavgjort-döden!

Aljechin installerades på ett hotell och vilade en stund. Men inte länge, redan kl. 13 började en simultan i Blå hallen, Stadshuset, där han mötte 40 spelare, bland dem Tore Rilton (Svenskt schacks store donator), Axel Rosengren (som senare bytte namn till Folke Rogard) och de bästa spelarna från Stockholms kvinnliga SK.
Evenemanget drog 300 åskådare och samtidens kändisar passade på att sola sig i världsmästarens glans. Men egentligen hade nog arrangörerna väntat en större anstormning åskådare och pressen jämförde med Capablanca som den 5 november 1928 lockat hela 700 åskådare.
Men de 300 som kom var nöjda. Dagens Nyheter, som ägnade nästan två helsidor åt arrangemanget, skrev: "Det var tyst som i en kyrka i Blå hallen. De 40 spelarna voro på sina platser, de sakkunnige och mycket hjälpsamma åskådarna makade sina stolar så tätt som möjligt intill repen som avspärrade ringen, och stridsdomarna med blågula armbindlar prasslade med protokollen. Då gjorde världsmästaren sin entré, och han hälsades med en varm applåd. Hr Aljechin, som är juris doktor när han inte spelar schack, är en spänstig herre i 40-årsåldern, rör sig hastigt och en smula kantigt, bär goggles [hornbågade glasögon med runda glas] och har naturligtvis ett skarpskuret ansikte. När han ger simultanuppvisningar går han framåtböjd och trippar med snabba steg från bord till bord. Pjäserna griper han gärna mellan pekfingret och långfingret..."
Redan efter en knapp halvtimme gav fru Siri Rinnman upp som första offer och kl 19.30 var tillställningen över med resultatet +29 –7 =4.

Parti 4: Aljechin – Einar Werner
Parti 5: Aljechin – Nils Johansson
Parti 6: Aljechin – Harald Malmgren

Kvällen avslutades med bankett på Restaurang Rosenbad där direktören O. Öberg hälsade välkommen och Ludvig Collijn påminde om Aljechins första lyckade besök i Stockholm 1912.
Måndagen den 28 april ställdes Aljechin mot Stockholms tio bästa spelare – bl.a. Stoltz och Lundin – i en klocksimultan. Aljechin hade vartannat svart. Återigen var spelplatsen Blå hallen och publikintresset var nu större efter DNs stort upplagdaa artiklar.
Stoltz vann detta första möte med världsmästaren, medan Lundin som länge hade fördel fick nöja sig med remi. Resultatet blev +5 –3 =2 och stockholmarna hade anledning att vara nöjda.

Parti 7: Aljechin – Stoltz
Parti 8: Aljechin – Gunnar Magnusson
Parti 9: Bertil Almer – Aljechin

Aljechin i landsorten

Örebro

Efter framgångarna i Stockholm var det dags att möta spelarna landsorten och första anhalt var Örebro. Örebro var under 1930-talet en av landets starkaste schackstäder – Stockholm inräknat – vilket inte minst åtskilliga simultangivare fick erfara. Aljechin kom till Örebro tisdagen den 29 april med eftermiddagståget och möttes av Örebro Schacksällskaps legendariske ledaren Jakob Ekelund och agronom Theodor Dieden, som var ekonomisk garant för den (okända) summa dollar som lockade världsmästaren till Örebro.
Aljechin bjöds på mat och vilade en stund innan han kl. 19 begav sig till sällskapets lokaler i Tennishallen på Nygatan 38. Där var hela örebroeliten på plats, bland dem SSFs kongressmästare 1929, Einar "Spielmann" Pettersson. Aljechin konstaterade att i stället för avtalat 35 bräden fanns där 37. Det gick han inte med på, så två förhoppningsfulla förvisades raskt till åskådarplats.
Örebro Dagblad rapporterade: "Första varvet verkade världsmästaren uttråkad. Han flyttade vårdslöst och elegant fram en springare eller knuffade halvt frånvarande fram en bonde. - - - Mellan de olika dragen, vilka mästaren vanligen utför med tillhjälp av pek-, stor- och ringfingrarna, kastar han gärna ett öga på sin motspelare."
Efter sex timmar: "Aljechin vandrare oförtröttligt från bord till bord. Då och då strök han sig över håret och när fienden ibland tycktes honom litet för knivig skakade han på huvudet."
Så, några minuter efter 3 på morgonen (efter 8 timmars spel) var endast J. E. Johnsson kvar. I spel man mot man tog det sex minuter för Aljechin att vinna och fastställa resultatet till +22 –9 =4.
För Aljechin var Örebro ett minne som satt i och när han några dagar senare besökte Eskilstuna sade han att örebroarna var "sympatiska men segslitna".
Givetvis väckte Aljechins besök berättigad uppmärksamhet och både Örebro Dagblad och Örebro-Kuriren hade Aljechin på första sidan medan Nerikes Allehanda bara hade en kortare artikel på insidan, där reportern surt konstaterar: "Som helhetsomdöme om världsmästaren kan sägas att han inte verkade lika fullt sympatisk i 'ringen' som Bogoljubov gjort här [den 27–28 mars 1930]. Bl.a. hade man väntat sig att dragen från hans sida skulle komma en smula snabbare."

Parti 10: Aljechin – Raoul Henricson
Parti 11: Aljechin – NN
Parti 12: Aljechin – Emil (Mille) Andersson

På morgonen den 30 april tog Aljechin tåget tillbaka till Stockholm där han besökte stockholmsutställningen och gav bl.a. en intervju för DN. Aljechin säger att han fått en hög tanke om schackspelets utveckling i Sverige. De svenska schackspelarna kompenserar brister i strategisk uppfattning och kunskap med taktisk färdighet: "Och det gjorde de svenska schackspelarna farliga för en simultanspelare." Eric Carlén, som fungerade som Aljechins reseledare, menar att Aljechin är en "angenäm och sympatisk människa, fri från alla divafasoner".
I Stockholm uppvaktades Aljechin också av en uppfinnare som demonstrerade ett nytt schackur och Aljechin uttalade sig uppskattande om uppfinningen, men det hjälpte inte. Både uppfinnaren och klockan är nu ordentligt glömda.

Eskilstuna

Så återstod två platser på den korta turnén. Fredagen den 2 maj lämnade Aljechin Stockholm och anlände till Eskilstuna vid middagstid då schacksällskapets ordförande apotekare Haldin bjöd Aljechin på middag (lax, jordgubbar och rödvin(!)).
I en intervju med Eskilstuna-Kuriren sade sig Aljechin gilla det varma vårvädret och att svenskarna var gästfria. På frågan om han varit på Cuba svarade han:
"Jag har aldrig varit på Cuba. Åhnej, då hade dom väl förgiftat mig." Reportern frågade nyfiket:
"– Hur skall man egentligen göra för att bli världsmästare hr. Aljechin.
Dr Aljechin tuggade länge och eftertänksamt på några jordgubbar och sade slutligen med outgrundlig min:
– Min herre, schackmästare blir man inte. Det är man! Har ni förstått?"
Klockan 19 mötte Aljechin 35 motståndare i Stadshusets festsal inför hundratalet åskådare, entréavgiften var 2 kronor: "... en bagatell för ett evenemang av denna karaktär, vilket kommer att lämna minnen för livet", som Eskilstuna-Kuriren skrev.
Aljechin hälsades välkommen på franska av Haldin och spelet började. Efter 7 1/2 timmes spel – halv tre – fastställdes resultatet till +26 –4 =5.

Parti 13: Aljechin – Rudolf Malmsten
Parti 14: Aljechin – Ernst Hellkvist
Parti 15: Aljechin – Calle Nilsson

Omedelbart efter matcher tackade Haldin för besöket och överlämnade en eskilstunakniv med Aljechins namn ingraverat som minne. Aljechin och några gäster inbjöds så till Haldin på en sen supé. (Kniven "glömde" Aljechin och den kom – enligt myten – så småningom att ägas av en kumlabo, men förefaller nu att ha gått förlorad.) Vid middagstid den 3 maj fortsatte Aljechin med tåget till Göteborg.

Göteborg

När Aljechin klev av tåget i Göteborg den 3 maj kl. 21.12 möttes han av de kända göteborgsprofilerna Fritz Andersson, Rudolf Herzog och O. D. Gréen som eskorterade honom till Palace hotell där han bjöds på supé.
På förmiddagen den 4 maj var Aljechin den franske konsuln Anders Mellgrens gäst och besökte några av Göteborgs sevärdheter innan det var dags för simultan på Valands festvåning kl. 17.15 inför ett par hundra åskådare.
Simultanen hade formen av en match mellan Göteborgs olika schackklubbar som ställde upp med starka fyramannalag.
Det gick ganska långsamt också den här gången och först efter 7 1/2 timmes spel var det över med resultatet +19 –8 =9. Lagtävlingen vanns av Schackklubben med 3 1/2 p.(!), sedan följde Majorna och SK "23" 2 p., Kamraterna 1 1/2 p., Manhem och Walhalla 1 p., Amatörena 1/2 p. och Schacksällskapet och Lundby 0 p.
Dagen därpå, den 5 maj, tog Aljechin tåget till Oslo som var sista anhalt på hans Skandinaviska resa.

1935

Under hösten 1934 började Jakob Ekelund i Örebro att planera för den första svenska turneringen med en regerande världsmästare i startfältet. Vid nyårstid 1935 fick han klart med sponsorer och telegraferade en inbjudan till Aljechin som just då befann sig i på en tvåmånaders simultanturné i Franska Västafrika(!). Aljechin erbjöds 1000 dollar i honorar och accepterade omedelbart. När han sedan kom till Örebro påpekade han att mindes han det första besöker där som mycket trevligt och gästfritt och att han därför aldrig tvekade att acceptera Ekelunds inbjudan.
Aljechin hade något år tidigare lämnat sin tredje hustru och gift sig med Grace Wishaar, en amerikansk änka efter en brittisk teplantageägare. Hon var mycket förmögen med lägenhet i Paris och ägare till slottet S:t Aubin nära Dieppe. Trots att han nu både var världsmästare och helt ekonomiskt oberoende var han på väg in i en djup kris både i sitt spel och i sitt liv. Han hade tappat kontrollen över sin alkoholkonsumtion och drack bokstavligt talat dagligen. Både hans fysik och spelet påverkades.

Göteborg

Länge var det oklart när Aljechin skulle komma till Sverige och turneringen fick skjutas upp en vecka. Men fredagen den 5 april kom Aljechin – och hustrun Grace – till Göteborg med middagståget från Köpenhamn. Paret tog in på Palace hotell, men av den planerade lunchen blev intet eftersom Aljechin hade spelat simultan i Köpenhamn till tre på morgonen och gått upp redan klockan sex för att hinna med tåget. Inte undra på att han föredrog att vila ut på hotellet.
På kvällen gav han en simultan på Göteborgs SFs lokaler i Hertzia mot 43 spelare. Resultatet efter sex timmars spel blev +28 –7 =8. Kanske inte helt tillfredsställande eftersom motståndet bestod av klass I- och II-spelare.

Parti 16: Aljechin – NN
Parti 17: Aljechin – G. Malmberg
Parti 18: Aljechin – Ragnar Gustavsson
Parti 19: Aljechin – Göthe Skoog
Parti 20: Aljechin - Sven Lundblad

Örebro och Västerås

Efter en natts vila fortsatte färden till Örebro och turneringen där. Paret Aljechin anlände med tretåget den 6 april och tog in på Grand Hotel. Redan redan efter någon dag lämnade Grace Wishaar-Aljechin det lantliga Örebro och for till Stockholm där det sociala livet var mer på hennes nivå. Den 15 april författade Aljechin en minnesruna över den nyligen avlidne Aaron Nimzowitsch där han bl.a. skrev:
"Det är överflödigt att ännu en gång upprepa, att schackvärlden har gjort en stor förlust - - - Men jag vill lägga till – den största. Ty Nimzowitsch var inte bara en av de verkligt stora som praktisk konstnär, utan framför allt den förste som i 20e århundradet öppnade nya vägar för vetenskapligt schack, och det är också det som i framtiden skall göra hans nman omöjligt att glömma för alla schackintresserade."
Turneringen vanns sedan Aljechin före Lundin, Ståhlberg och Stoltz. Efter prisutdelning och bankett den 16 april tog Aljechin middagståget till Västerås den 17 april där det dukats upp för simultan mot 40 spelare i Stadshotellets rotunda.
Kl. 19.00 hälsades Aljechin av den kände västeråsledaren H. R. Schultz innan det hela gick igång vid de 39 brädena (en föranmäld spelare kom inte).
Först framåt ettsnåret på natten var det klart. Nu visade det sig åter att det inte gick bra ens för världsmästaren att ta lätt på de svenska landsortsspelarna, för västeråsarna var resultatet en framgång: +22 –7 =10.
Därefter bar det av till huvudstaden. Där var Aftonbladet ekonomisk garant och drog igång en effektiv marknadsföring.

Stockholm

När Aljechin anlände till Stockholm möttes han på Centralen av Stoltz och Lundin.

Aljechin anlände till Stockholm skärtorsdagen den 18 april vid 21.30-tiden och möttes på Centralen av Ludvig Collijn, Stoltz, Lundin och Aftonbladet. Vid en snabbintervju på Hotel Carlton noterar ABs reporter: "Han fiskar upp en cigarrett ur fickan och tänder den med snabba, nervösa fingrar. Antinikotinisterna tycks inte ha några hängivna vänner bland schackeliten."
Paret Aljechin tog det ganska lungt de första dagarna. Han spelade en bridgeturnering (med Ståhlberg och Stoltz), diskuterade VM-frågor med Ludvig Collijn och gav intervjuer bl.a. till Idrottsbladets signatur "Coignet". Aljechin placerade Ståhlberg bland de 15–20 bästa i världen och värderade sin VM-titel till 100 000 kronor (omkring 2,2 miljoner i dagens penningvärde). Varje utmaning kostade 4000 gulddollar.
Den första uppgiften blev en blindsimultanuppvisning i Stockholms SFs lokaler, Drottninggatan 82, annandag påsk den 22 april. Det blev en stor publik succé då Aljechin mötte sex tvåmannalag från Stockholms starkaste föreningar.
Aljechin satt i ett rum med ryggen vänd mot åskådarna. AB skrev: "Han stödde ofta huvudet i en hand, som då och då darrade svagt, drack den ena koppen svart kaffe efter den andra och rökte cigarretter. Men kunde emellertid inte eljes förmärka någon direkt nervositet, snarare var det den oerhörda koncentrationen, som schackvärldsmästaren måste försätta sig i, vilken ibland orsakade det nervösa intrycket. Så snart han fick veta motståndarnas drag uttalade han sitt motdrag med en enastående precision..."
I ett annat rum satt de sex lagen och resonerade om sina drag. Aljechin fick alla sex dragen efter varandra av Gustaf Höglund eller av Ludvig Collijn och svarade omedelbart. Det tog ca 6 1/2 timme att genomföra hela uppvisningen.
Resultatet blev +1 –2 =3 – med tanke på motståndet var det inte dåligt.

Parti 21: Aljechin – Västermalms SK (A. Bergqvist och A. Cederqvist)
Parti 22: Aljechin – Allmänna SK (Åke Sjöstam och N. Ahlin)
Parti 23: Aljechin – Södra SS (H. Jacobsson och Sture Lindqvist)

Den 24 april var det dags för den verkliga kioskvältaren – simultan i Johannes brandstations gymnastiksal. AB skrev: "Blev den av Aftonbladet och Stockholms SF arrangerade simultanmatchen en succé för Aljecin som blev den det emellertid också för publiken. Redan innan halv åtta formligen vällde folk in i den rymliga gymnastiksalen..." När 700 åskådare invaderat brandstationen var man tvungen att stänga entrén.
Punktligt klockan åtta inträdde Aljechin i lokalen. Ludvig Collijn presenterade honom och Aljechin svarade med ett kort tal innan han snabbt började sin vandring. AB: "Första ronden gick i en rasande fart och de vita bönderna klappprade mot brädena som en kulspruteeld. Det gick ett sorl bland publiken. Farten var fantastisk."
"Svenska tobaksmonopolet fick en god reklam av världsmästaren som gick omkring och rökte ut en stor ask Stamboul hela tiden. Han rökte emellertid bara några drag på varje cigarrett och kastade dem sedan på golvet utan att släcka dem. Brandrisken var ju minimal. Brandstation fanns i huset. Efter en timme låg det en halvrökt cigarrett framför varje bord."
Den här gången var Aljechin mer skärpt och resultatet – efter fem timmars spel – blev normalt bra för honom: +26 –2 =13.

Från simultanuppvisningen

Parti 24: Aljechin – K. Lindberg

Intervju med Torsten Tegnér

Efter föreställningen visade sig en pinsam arrangörsmiss. Torsten Tegnér skriver i Idrottsbladet:
"Han gled ur kretsen av beundrare skrev ett par namnteckningar och begav sig till buffén i hörnet för att få litet till livs. Där fanns femöres chokladbitar, sura karameller, ingenting att dricka och en uppäten apelsin (jag tog nämligen den sista kl. 12.20 [00.20]). En kvarglömd mazarin kom Aljechins slaviska vemod att ytterligare markeras. Den härjade tänkarens magra kindknotor sågo ännu blekare ut nu när dragen ej spändes ut av 'the fighting spirit'. Ingen värd syntes till, och perspektiven föreföll ej ljusa – – – efter fem timmars hård schackstrid är det hårt att inte bjudas annat än choklad i kulört silkespapper, kola och 1 mazarin. – – – Så jag frågade Aljechin om han ville ha 'vad huset förmådde' hos mig."
Aljechin accepterade inbjudan och Tegnér fick tillfälle till ett "Samtal med en schackspelare" som är rubriken på hans nästa krönika i Idrottsbladet den 26 april. Tegnér jämför Aljechin med Capablanca, som han mött 1928: "Kanske utvecklade han inte den sportige kubanens rovdjursaktiga elegans. Men för varje varv imponerade hans slagfärdighet mera. – – – Var Capablanca ett lejon som var Aljechin en varg - vaksam, smidig, skoningslös, med en förfärande avståndsintuition."
Tegnér frågade Aljechin om han vid simultanuppvisningen drar efter vad han ser eller efter vad han kommer ihåg, i t.ex. blindsimultan. "Jag kommer förstås ihåg varje parti. – – – Min mnemoteknik går ut på att komma ihåg 1) numret, 2) öppningen, 3) ställningen och 4) avsikten med närmast föregående drag. Om jag märker att jag förvillat mig beträffande ställningen så kan jag alltså rekapitulera hela partiet från början..." Konsten är inte att minnas partierna utan att glömma dem. "I 2, 3 dagar sitta de inbrända." På Tegnérs fråga om konditionen svarar Aljechin litet undvikande med att han rider en del och att han dagen innan spelade tennis mot svenska ex-mästarinnan.
På Tegnérs fråga vad schacket egentligen är för Aljechin – nöje eller besvär – svarar han: "Ingetdera. Det är något jag gör bara."
Tegnér kommer med reflexioner: "Kondition: Svårdefinerad. Att gå och stå i fem timmar är ett konditionsprov. Men i trapporna vid Engelbrektskyrkan pustar han.
Rörelseekonomi? Koncentration? Inte alldeles som Capablancas. Under sina simultanrundvandringar tog han mot slutet, då vissa rader av bord voro färdiga, varv efter varv ett onödigt steg åt deras håll och beredde sig på att flytta. Alltså 'gamla vanan'. Capablanca var skarpare, mer ofelbar som rörelseekonom.
Aljechin gick kanske mera helt in i själva spelet. Detta kan kanske rentav kallas 'ekonomi': alltså även de 'onödiga' sidstegen. Allt utom dragen hade han ju abstraherat från."
Artikeln avslutas med ett politisk uttalande av Aljechin: "Kommunismen är ju slut i Ryssland. Vad som finns kvar är ett typiskt 'etaterie', statsmaktens obetingade herravälde – fast bemantlat med andra fraser än i Italien och Tyskland. Tyskland är all right." [Noteras bör att i verkligheten hade Aljechin en ambivalent inställning och försökte senare på året att upprätta någon sorts kontakt med Sovjetunionen, bl.a. genom ett hyllningstelegram till de sovjetiska schackspelarna på 18-årsdagen av oktoberrevolutionen.]
Tegnér sammanfattar: "En intressant bekantskap – skulle man kunna säga..."

Sista besöket i Sverige

Aljechin lämnade Stockholm den 25 april och återvände än en gång till Köpenhamn för att i audiens hos kung Christian X tacka för orden "Den isländska falken" som han tilldelades vid ett besök i Reykjavík 1931.
Efter några simultanuppvisningar i Danmark gjorde Aljechin en avstickare till Malmö den 9 maj där han gav en klocksimultan mot tio starka skåningar och förlorade med +3 –4 =3. Och hade inte Gunnar Jönsson i remiställning förlorat på tid hade resultatet blivit ännu mer förödande för Aljechin. Aljechin var tydligt berusad och Sydsvenska Dagbladet konstaterade finkänsligt att han "nog inte var i bästa form".

Parti 25: Aljechin – Bengt Ekenberg
Parti 26: Sigurd Clausén – Aljechin

Den 10 maj 1935 lämnade Aljechin Sverige för att aldrig mer återkomma. Efter Frankrikes fall 1941 hade han vaga planer på att söka skydd i Sverige, men han tog sig i stället till Lissabon för att därifrån fortsätta till USA. Försöket misslyckades och han kom att bli fast i det naziockuperade Europa.

Resultat:	Aljechin i Stockholm 1935. Bertil Almqvist (Bertila) i Aftonbladet.
1914 Stockholm, 20 oktober 1914 +1 –1 =1 (Deltagarna okända.)
Stockholm, 21 oktober 1914 +18 –4 =2 (Deltagarna okända.)
1930 (Köpenhamn, 24 april 1930: + 34; – 1 (Björn Hissinger, Malmö); = 3.) Stockholm, 27 april 1930 + 29: dr Hanna Bernhagen, Katarina Beskow, fru Siri Kinnman, T. Bodström, Th. Danielsson, K. Ekebom, B. Edlund, B. Eriksson, T. Ekelöf, Helge Forsberg, V. Gustavsson, C. Grönstedt, E. G. Gustafsson, G. Hagelin, Oskar Hedkvist, Ernst Jarl, Gösta Johansson, Arthur Johansson, H. Karlsson, Bror Larsson, Helmer Liling, dr C. G. Melander, Folke Odelius, Toll Olsson, Tore Rilton, Gösta Rooth, Axel Rosengren (senare Folke Rogard), Anton Sevrin och Carl Sandberg. – 7: Kurt M. Andersson, J. Wilén, Nils Johansson, E. Werner, H. Walter, G. Ljungqvist och D. Hellkvist. = 4: Harald Malmgren (Tierp), B. Sundberg, T. Törn och Bernhard Larsson. Stockholm, 28 april 1930 + 5: G. Arfwedson, Ragnar Bjurulf, O. Sjömark, N. Östling och B. Börjesson. – 3: Gösta Stoltz, G. Magnusson och dr Bertil Almer. = 2: Fritz Kaijser och Erik Lundin. Örebro, 29 april 1930 + 22: Theodor Dieden, Einar (Spielmann) Pettersson, N. Rydberg, Emil (Mille) Andersson, J. E. Johnsson, R. Levin, Herbert Eriksson, G. Karlsson, Allan Bruse, F. Pettersson, T. Andersson, E. Levin, R. Zetterström, D. Karlsson, L. Petroff, N. Nilsson, A. Pettersson, Nils Hjort, J. Persson, T. Larsson, P. Karlsson och Fritiof Axelsson. – 9: M. Zetterqvist, Raoul Henricson, Ejnar Andersson, E. Karlsson, Harry Lätt, K. A. Ström, A. Bergman, T. Rydén och H. Högman. = 4: E. Jansson (Kumla?), J. Karlsson, O. Karlberg och A. Larsson. Eskilstuna, 2 maj 1930 + 26: Erik Ekman, Edvin Andersson, T. Elfström, Gustav Malmström, John Karlsson, Sven Borg, A. Dehlin, H. Dürén, Erik Eriksson, A. Lundkvist, H. Forsberg, A. Haldin, M. Wadlin, E. Wadling, Eric Johansson, Frans Pettersson, Erik Eriksson, G. Pettersson, Josef Jonsson, Harry Gustafsson, Robert Eriksson, O. Feuk (Strängnäs), Thor Roos (Ärla), A. Hezelius (Hälleforsnäs), Einar Eriksson (Lindesberg) och Rosengren (Katrineholm). – 4: Ernst Hellkvist, Nils Lundin, Carl Nilsson och Rudolf Malmsten (Malmköping). = 5: E. Sjökvist (Östertibble), Alvar Johansson, H. Kjellgren, M. Thärnström och A. Tillbom. Göteborg, 4 maj 1930 + 19: G. Wilson, A. Melin, Albin Larsson, S. Rundbäck, E. Jacobson, W. Swedgren, N. Kristensson, G. Svensson, G. Schagerström, T. Ericsson, G. Lund, E. Jonsson, E. Skoog, H. Westerberg, E. Paulsson, G. A. Hellberg, A. Engström, B. Olofson och H. Carlsson. – 8: Ragnar Olsson, Ernst Larsson, J. Ernstson, Tage Gullberg, Claes Henricsson, Wilhelm Bohman, John Björnsson och Åke Johansson. = 9: K. Ekstedt, Ivar Carlsson, H. Alexandersson, Eric Thor, S. Carlsson, Folke Dahlberg, Nils Knapp, Gerhard Svedgren och K. Persson.
1935
Göteborg 5 april 1935 (Någon komplett deltagarförteckning finns inte bevarad.) + 28: – 7: I. Rönnkvist, A. Tilander, A. Torstensson, M. Praquin, Gösta Wenander, Göthe Skoog och G. Jacobsson. = 8: Karl Persson, H. Karrin, G. Johansson (Vänersborg), E. Johansson, A. Hellsberg, E. Abrahamsson, Åke Appelberg och Sven Lundblad. Västerås, 17 april 1935 + 22: Axel Pettersson, Gustaf Dahl, N. Falk, J. Brandhill, G. Löfgren, E. Löfgren, G. Berggren, B. Gustavsson, A. Moberg, H. Währn, H. Jahrl, I. Thiljander, L. Buchner, J. Sandberg, G. Björkman, I. Mörk, H. Nygren, E. Mörk, J. A. Engström, N. Nilsson, I. Andersson och Arthur Ågren. – 7: K. A. Ström, R. Rockström, J. Pettersson, A. Pettersson, G. Österberg, Ivar Jansson, och E. Pettersson. = 10: L. Pettersson, Sven Carlsson, E. Gustavsson, G. Norling, H. Hjelm, F. Pettersson, E. Lindgren, H. Norling, Elis Skarf och S. Pettersson. Stockholm, 22 april 1935 Blindsimultan + 1: Västermalms SK (A. Bergqvist och A. Cederqvist). – 2: Kamraterna (Hugo Björk och W. Österman) och Södra SS (H. Jacobsson och S. Lindqvist). = 3: Allmänna SK (Åke Sjöstam och N: Ahlin), Wasa SK (G. Sundberg och J. Johansson) och Stockholms SS (K. Ekebom och N. Johansson). Stockholm, 24 april 1935 + 26: R. Andersson, A. Segersäll, Axel Rosengren (senare Folke Rogard), H. Carlsson, A. Vide, O. Bryzell, G. Ollén, C. Thunberg, H. Jonsson, A. Midell, E. Nilsson, H. Sundquist, R. Hallsten, N. Cretz, Harald Malmgren (Tierp), Nils Johansson, G. Rybrant, C. G. Melander, S. Samuelsson, S. Kjellander, C. Arleij, H. Jensen, A. Brask, G. Dahlquist, Nils Sturk och H. Åberg. – 2: K. Lindberg och A. Tarschis. = 13: E. Hugolf, A. Larsson, B. Eriksson, S. Sundberg, I. Jansson, D. Hellquist, Zandor Nilsson, N. Johansson, Kristian Sköld, Sten Pålman, E. Larsson, G. Almgren och O. Edelsvärd. Malmö, 9 maj 1935 Klocksimultan + 3: A. Nordberg, Gunnar Jönsson (sedermera kyrkoherde i Kumla) och Karl Frantzén. – 4: Sigurd Clausén, Bror Engholm, Karl Johansson och P. Lindblom. = 3: Simon Krenzisky, Gunnar Sjögren och Bengt Ekenberg. Totalt: 322 partier +200 –58 =64 (72 vinst-%)