|
|
Arthur
Mannegård
Välkomstanförande till Lasker
i Alingsås den 30 oktober 1920:
"Herr
doktor
Detta är en stor dag för Alingsås SS. Det är
icke ofta vi hava äran att få besök av världsberömda
mästare på schackkonstens område.
Det är relativt få personer förunnat att så
tränga in i denna ädla konst, att den kunna höjas från
det dilletantmässiga planet till ett högt vetenskapligt plan.
Därtill erfordras ett intensivt arbete, ett planmässigt och
målmedvetet studium, men också en utomordentlig begåvning.
Det kan nettopp endast förunnas snillet att intaga positionen såsom
den främste i denna lika nobla som gamla vetenskap.
Den tid vi leva i är på ett sorgligt sätt
kännetecknad
av söndring, split och strid individer och nationer emellan. Avunden
och hatet söka kväva varje uppspirande brodd av kärlek
och försoning. Men den sanne schackvännen är upphöjd
över de grövre drifternas tummelplats. Han kämpar sin kamp
för äran med blanka och fläckfria vapen. För honom
äro även motståndare bröder och vänner, vilken
nation de än tillhöra. Detta världsomslutande brödraskap
ej av nationella skrankor.
De stora namnen på schackvetenskapens område lysa som
stjärnor av första ordningen. Även om vi vanliga dödliga
ej hava för utsikt att nå dessa stjärnors glans, är
det likväl en glädje och en ära att någongång
få komma i deras närhet och fröjdas av deras ljus; och
denna glädje har nu förunnats oss denna afton.
Jag ber att få göra mig till tolk för alla här
närvarande och även frånvarande schackvänners
tacksamhet, att Ni velat hedra vår stad och vår förening
med Eders besök. Det måste givetvis anses rätt förmätet
av oss, vanliga dilletanter, att våga en dust med den europeiska
schackvärldens störste son, men i den förhoppningen att
Ni eljest ej skall finna segern i Alingsås alltför lättköpt,
ber jag att å detta sällskaps vägnar få hälsa
Eder varmt och hjärtligt välommen till vår stad. Samtidigt
ber jag att få föreslå, att vi höja ett trefaldigt
leve för vår främste schackpionjär, doktor Lasker.
Leve han."
Så hurrades det och Lasker svarade:
"Jag tackar Eder för den vänliga hälsningen
och ber att få uttrycka glädje över att Alingsås
SS anlagt en så ideell syn på schackkonsten. Jag hoppas, att
vår kamp i afton skall blir till ömsesidig nytta och nöje."
|
| |
Siegbert
Tarrasch
artikel för
SDS den 5 december 1920
Världsmästerskapskampen
Capablanca - dr Lasker
Matchen
kommer till stånd och skall börja senast den 15 januari 1921,
den skall gälla åtta vinstpartier och högst 24 partier
skola spelas.
Hela schackvärlden går naturligtvis i spänning
och undrar vem som skall segra. Hittills hava de båda spelat blott
tre partier med varandra i championturneringen i Petersburg 1914. I två
partier hade Capablanca fördelen att hava vit och kom i båda
partierna i ställningsfördel utan att det lyckades honom att
övervinna dr Laskers sega försvarskraft. Båda partierna
blevo remis.
När Lasker i tredje partiet hade vit, överspelade han
fullständigt sin motståndare och ernådde en välförtjänt
seger, men det vore felaktigt att med ledning av dessa tre partier profetera
[i texten står "profitera"] om matchens resultat - ty
cubanen har säkerligen i tredje partiet spelat betydligt under sin
egentliga spelstyrka, han kan spela mycket bättre och han kommer
icke att låta Lasker så lätt slippa undan med en remis,
när han väl fått någon ställningsfördel.
Och det är, märkvärdigt nog icke så svårt att
mot världsmästaren komma i fördel. Det är egendomligt
med Lasker, han råkar ofta i svåra, dunkla, ja farliga ställningar
som teoretiskt äro förlorade för honom eller i det närmaste
förlorade. Men just då visar sig hans kolossala försvarskraft.
Han vägrar att i en dåligt ställning begå det avgörande
felet. Och mot detta bergfasta motstånd brytes nästan regelbundet
motståndarens kraft, han tröttas, förlamas och förlorar
kanske till på köpet det nästan vunna partiet. Så
äro sällan Laskers partier från början till slut
korrekt spelade, hans spel är långt ifrån felfritt och
man måste säga: teoretiskt kan man besegra Lasker.
Capablanca däremot har ett nästan felfritt spelsätt,
det fattas honom blott Laskers starka individualitet. Därför
råkar cubanaren [sic!] mera sällan, nästan aldrig, i ogynnsamma
lägen i vilka man egentligen måste vara förlorad om motståndaren
spelar riktigt.
Capablancas spel är säkrare, klarare, mera klassiskt,
Laskers är individuellt och behöver för att lyckas en smula
hjälp av Fortuna. Men om gudinnan vill följa honom till den
tropiska hettan i Havanna, varest matchen skall spelas, anser jag mycket
tvivelaktigt. Lasker har begått ett fel genom att följa motståndaren
til ldennes hemort, ty de spela under olika betingelser.
Capablanca är van vid Havannas hetta som för Lasker är
ett högst försvårande och avgörande moment. Och ännu
något kommer till, som låter Laskers beslut synas mycket betänkligt,
det är den cubanska patriotismen. Av den led den amerikanske mästaren
Marshall när han i en liten turnering i Havanna 1913 blev förste
man och Capablanca, Cubas nationalheros, måste nöja sig med
andra priset. Av en som då var med, har jag hört att Marshall
icke vågade gå utom dörren. Han [i.e. sagesmannen] hyste
t.o.m. fruktan, förmodligen överdriven, att det kunde kosta
Laskers liv, om Lasker visade sig vara Capablanca överlägsen.
I varje fall är det ett moment, som räknas mot Lasker, att han
vill spela i motståndarens hemort.
Jag för min person tror, att Lasker kan besegras och att Capablanca
kommer att slå honom om det lyckas för den senare att lungt
och obehindrat utveckla sin fulla kraft samt att undandraga sig för
motståndarens suggestionskraft.
I pressläggningsögonblicket ingår från dr
Lasker ett meddelande med innehåll att han icke tror att matchen
kommer till stånd. Det enda Lasker erfarit är ett meddelande
från sr. Ponce daterat 15 oktober, däri denne ställer
i utsikt att intressera sig för matchen och låta höra
av sig i november. Dr Lasker har förgäves väntat på
telegram och anser att resan till Cuba nu kommer för sent. Capablancas
framställning har icke motsvarat verkligheten.
[VM-matchen inleddes sedan den 15 mars 1921 på Club Union
i Havanna. Matchen flyttade sedan över till Casino de la Playa de
Marianao och avslutades den 21 april. Resultatet blev +4 =10 till Capablanca.]
|
| |
Reti
i Kiruna
referat i Norrlandsfolket 10 april 1929
Internationellt
schackfrämmande i Kiruna
Stormästaren
Reti besegrade 20 spelare från orten,
förlorade mot 1 och spelade oavgjort mot 4
Kiruna
Schacksällskaps simultanafton i går kväll, dår stormästaren Rich. Reti
mötte 25 schackspelare från orten, kan betraktas som en bra början till
en, som vi hoppas, livlig och framgångsrik uppryckningsperiod för sällskapet.
Visserligen är icke resultatet - ett vinst - och fyra remispartier av
25 spelade - lysande, men truppen, som sällskapet mönstrade upp, bestod
till övervägande delen av mindre turneringsvana spelare, vilka, så länge
matcherna varade, bjöd schackmatadoren hårt motstånd.
Om av artighet eller verkligt menat vet man ju icke, men under
kaffepausen gav dock Reti Kirunaborna erkännandet att spela bra. Må det
bli sällskapet en sporre att arbeta vidare utan att ge anledning till
självförhävelse.
Hr. Reti var en angenäm schackbekantskap. Raskt och flott genomförde
han sin speltaktik - pjäsbyte med ställningsfördel till slutspelet, då
han (naturligtvis) hade de större förutsättningarna att föra partierna
till vinst. Några större risker tog han ej, och i de partier han icke
var alldeles säker på att vinna, föredrog han att minska antalet i gång
varande partier genom att bjuda remis. Så var t.ex. fallet i fråga om
hrr Yngve Karlssons och Lindgrens bra och försiktigt spelade partier.
Den sistnämnde borde f.ö., om han icke hade försinkat sig ett drag, ha
kunnat avslå erbjudandet. Hr Hilding Persson, som också erhöll remis,
avslog en gång erbjudandet för att spela på vinst. Kl. 11 e.m. [kl. 23.00],
efter ca 4 timmars spel, bjöds han det ännu en gång och då antog han det.
Det var kvällens längsta parti.
Det snabbast avgjorda partiet var hr Sune Grape. Denne var nämligen
ogentil nog att efter 50 minuter klå stormästaren. Ett dåligt omen när
det går bra i början. Ty knappt hade 5 min. gått förrän ställningen stod
"om ett", då hr Harald Strand hade förlorat. Sedan dröjde det en timme
till innan något parti avgjordes. Men då var det två som tvangs sluta,
nämligen hrr T. Häggström och A. Holmberg. Efter 2 tim. 35 min. fick Kiruna
1/2 poäng av hr Yngve Karlsson.
När Reti vandrat runt en halvtimme till, hade han avgjort de flesta
partierna till sin fördel; bl.a. fick hr Borg Mesch se sig besegrad. Hr
Gottfrid Selberg var den ende som då hade ökat sällskapets poängsiffra
genom att erbjuda och få antaget remis. Därefter återstodo hrr Lindgrens,
Perssons, Thålins, Engs och Evannis partier. De båda förstnämndas partier
omnämnda ovan. Hr Thålin hade ställningsfördel i slutspelet, mensatte
bort den och de båda sistnämnda hade redan förut spelat bort sig. Kl.
11 e.m. [kl. 23.00] var del alltså slut och hr Reti hade vunnit 20 partier,
förlorat 1 och tagit 4 remis.
Omkring ett 100-tal åskådare följde med intresse partierna, vilka
spelades å Goodtemplarlokalen [sic!]. En trevlig och bra vetilerad lokal.
Efter simultanmatchens slut utbringades ett kraftigt besvarat, fyrfaldigt
leve för hr Reti.
Intervju
med Friedrich Sämisch
Ny Tid,
17 september 1927
Schackmästaren
Sämisch är en snabbspelare av rang, det visste man förut. Men när
han garanterar att på 2 ½ till högst 4 timmar, beroende på deltagarnas
spelstyrka, kunna avverka de tio partierna i blindspel blir man litet
tveksam. Emellertid lyckas han efter närmare förklaringar övertyga.
- Dragen måste gå i ett, i ett, bord efter bord ideligen, säger
Sämisch. Förmedlaren av dragen får vara inställd på att högst en 20–25
sekunder får åtgå till att spelaren säger sitt drag, förmedlaren upprepar
det, jag besvarar det och förmedlaren upprepar det för spelaren. Ungefärligen
tre drag i minuten, i genomsnitt 150 drag i i timmen och på fyra timmar
alltså bortåt 600 drag. Om partien [!] varierar mellan 30 och upp
till en 70 drag bör det ju alltså avklaras på högst fyra timmar, inte
sant?
På frågan om han inte vill tillåta att 16 partier, alltså en
spelare för varje schacksällskap i Göteborg, spelas i matchen, svarar
Sämisch bestämt avböjande. Är icke ovillig att spela mot 12, men tillägger
att detta nästan fördubblar svårigheterna mot att spela mot tio.
- Och detta är ju inte huvudsaken. Varje schackspelare vet
att en bildspelsmatch är oerhört krävande. I tio partier medverka
520 schackpjäser, vars placering alltså skall hållas i minnet och
fältens antal, ja tänk på fabeln om vetekornen! Därtill kommer att
man skall kombinera – och vinna! Dylika föreställningar, i blindspel
eller simultan, som draga ut på tiden till en 6–8 timmar äro ej propaganda.
Ej heller partier då spelarna besitta så stor spelstyrka att det uteslutande
blir positionsspel tilltalar åskådarna. Huvudvikten bör fästas vid
att det blir kombinationsrikhet i partien med varmed intresset hålles
på spänn matchen ut. Han har haft upp till 700–800 åskådare vid flera
tillställningar. Hur blir det i Göteborg?
- Helt säkert god tillslutning. På något få undantag har ingen
av den nuvarande schackgenerationen sett någon blindspelsföreställning,
enär det är över 30 år sedan någon sådan ägde rum. För att aktualisera
besöket har också schackförbundet [Göteborgs SF] beslutat att utlysa
en blindspelsturnering för mästare och första klass med början om
ett par veckor. Man bör ju sålunda förmoda att aspiranterna härå taga
tillfället i akt att samla erfarenhet. |
|
|
| ©
Sthig Jonasson 2000 |
|
En
mot tio
Göteborgs-Tidningen
18 september 1927
Exercishuset
hade sin första större match för inomhussäsongen i går kväll [17 september].
Alltsammans gick dock väldigt tyst och städat tillväga. Besökaren
förstod, att det inte var nån vanlig idrottstävling. Man gick sakta
och försiktigt på tåspetsarna., och för att göra gången ännu ljudlösare
låg ett lager gröna presenningar utbrett på golvet.
När en menighet på tretti, fyrti man samlats, upphov ingenjör
Olson sin röst och hälsade samtliga välkomna. På svenska. Varefter
han övergick till tyska med en ung magerlagd herre. Denne presenterades
som herr Sämisch, hitkommen för att visa sin färdighet i blindspel.
Tio unga män slog sig strax ned i två rader med var sitt schackbräde
framför sig. Hr Sämisch satte sig med ryggen åt hela sällskapet, alldeles
som den gör, som i leken blir utnämnd till blindbock. Ytterligare
en herre uppträdde. Han gick från bräde till bräde flyttade pjäser
och ropade upp bokstäver och siffror.
Så småningom kom vi underfund med speltekniken. Hr Sämisch,
som hela tiden satt med knäppta händer, en cigarett i munnen och bara
stirrade på en vichyvattensflaska på bordet framför sig skulle spela
mot alla de tio andra. Trots det hade han varken bräde eller ens anteckningsblock.
Han måste följaktligen lita till sitt goda huvud och spela i blindo.
Mannen som gick var en s.k. dragförmedlare. Han handlade bara på order.
Av gammal vana måste vi hålla på den som var ensam mot så många.
I synnerhet som han till synes klarade av den ene efter den andre
av motståndarna. Hans betänketid för varje drag översteg inte ett
par sekunder, och hr dragförmedlaren hade ett ideligt flyttningsbestyr.
Vi stannade så länge att vi förstod var den slutgiltiga segern skulle
hamna. Denna stannade dessvärre på majoritetens sida. Hr Sämisch höll
först hela sällskapet i schack och gav ingen pardon. Men när man hållit
på i ett par timmar, började det se litet annorlunda ut. Motståndarna
började håva in poäng, den ene efter den andre, och snart stod det
lika mot lika. För att till slut luta över till de tios förmån.
Resultatet blev ju fint för vår del. De närvarande fann dock
den unge mannen fasligt styv. Det vill gott huvud och klar hjärna
att reda upp ett sånt parti. Matchen var i allo intressant och spännande.
Det var länge sedan man såg något liknande hos oss, påstås det, och
det lär dröja innan evenemanget upprepas. Hr. Sämisch överger oss
nämligen omedelbart. I Eskilstuna väntar honom ett nytt nappatag.
|
|
|
| ©
Sthig Jonasson 2000 |
|
|
Matchen
har börjat om världsmästerskapet
Capablanca
kan ännu ej besegras säger schackmästaren Sämisch
Ny Tid
19 september 1927
–
Capablanca kan ännu ej besegras, säger schackmästaren Sämisch,
då vi bringa på tal den i torsdags [15 september 1927] i Buenos
Aires påbörjade matchen mellan Capablanca och Aljechin om Världsmästerskapet.
”Han är världsmästare utan jämförelse. Då de andra mästarna benämna
honom ”schackmaskinen” så ligger häri ej något skällsord, snarare
ett smeknamn. Han mal dem sönder och samman, om man så får säga.
Se på hans resultat. Sedan 1914 i S:t Petersburg har ju ingen av
hans egentliga konkurrenter lyckats besegra honom i ett allvarligt
turneringsparti. Jämförelsevis har Spielmann lyckats bäst. På de
sex gånger han mött Capablanca har han lyckats få fyra remi medan
han förlorat de andra två. Aljechin har tre förlust och sju remis
i de tio gånger han drabbat samman med Capablanca. Däri inberäknat
1914 i S:t Petersburg varvid dock är att märka att Aljechin inte
nått sin fulla utbildning, vilken kan sägas först inträdde 1921.
Behåller Capablanca sin spänstighet, den fysiska kraft han före
alla andra tycks förfoga över, så kommer det också att dröja innan
han får sin överman.”
– Men hans talrika remipartier tages ju som intäkt för att
han intet vill riskera. Hur uppfattas det i mästarkretsar?
– Rent ut sagt är Capablanca lite lat. Han anstränger sig
inte i onödan om han ser att någon given vinstfortsättning inte
finns. Ett exempel: Dr Lasker ansträngde sig till det ytterst mot
Grünfeld i sex timmar och nådde dock ej mer än remis, ty mot dennes
okuvliga remispel, när han så vill finns det knappast något att
göra åt. Capablanca måste även nöja sig med remi mot Grünfeld, men
detta var han på det klara med redan efter en timmes spel. Det blir
skillnad på kraftförbrukning, eller hur? [Sämisch talar om Moskvaturneringen
1925 där Capablanca spelade remi mot Grünfeld efter 22 drag och
även Lasker bara nådde samma resultat mot Grünfeld, men efter 99
drag.] För min del tror jag inte på att det hjälper om Nimzowitsch
rister sitt huvud aldrig så, om Bogoljubov lägger in hela sin naturkraft
eller Aljechin all sin fantastiska kombinationsrikedom. Capablanca
låter sig inte besegras.
I varje fall är det till spelsätt och även i övrigt helt
olika schackmästaretyper de två Capablanca och Aljechin som nu kämpa
sin match om världsmästerskapet. Förspelet känner den stora allmänheten
till åtminstone i stora drag. Dr Lasker ville spela och Capablanca
ville möta honom. Men man gick ut från olika utgångspunkter. Lasker
ville att schackvärlden skulle visa sitt intresse genom att ställa
sig som den ekonomiska garanten. Alltså ungefärligen som att Lasker
representerade den stora schackvärlden, var dess idol. Capablanca
å sin sida ansåg att det var den aspirerandes sak att skaffa fram
”startkapitalet”. Här stod först Lasker vanmäktig, sedan Rubinstein
och därefter Nimzowitsch. Meddelandet att Sovjet ville garantera
för Bogoljubov var troligtvis bara ett rykte eller också ansågs
kanske inte Bogoljubov tillräckligt meriterad.
Den lycklige blev Aljechin. Vid sin turné i Sydamerika lyckades
han ”spela sig in” hos de schackintresserade i Buenos Aires, vilka
schackintresserade också hade pängar [sic!]. Det sista hindret var
därmed övervunnet, ty Capablancagjorde nu inga svårigheter. [I sin
runa vid Capablancas död 1942 skrev dock Aljechin att det var
på Capablancas initiativ som de argentinska sponsorerna ställde
upp med nödvändigt kapital. Runan finns bl.a. i Alekhine:
107 Great Chess Battles, 1939–1945. Ed. Edward
Winter. Dover.] Bestämmelsernas huvudpunkt, den om matchens avgörande,
är att segrare blir den som först vinner sex partier, remier räknas
inte.
Skall Aljechin lyckas? Endast han själv är i stånd att besvara
den frågan. Med en Laskers förmåga att kunna analysera sin motståndares
svaga punkt, borde Aljechin inte vara utan chanser. Givetvis kan
han det på ett sätt, men därifrån och till att behärska sig, om
så är kasta om hela sin stil, sina föresatser etc. är ett långt
steg. I synnerhet för en så impulsiv spelare som han. På grund av
sin nästan schackligt sjuka läggning, sin fanatism för kombinationer,
är det fara värt att han liksom en hastighetslöpare ”knyter” sig.
Och då får han intet att säga till om ifråga om vinstpartier. Mieses
har gjort en utmärkt karaktäristik över de båda mästarna. Han kommer
till den slutsatsen att Aljechin skall gå in hårt och hänsynslöst
om han skall lyckas. Så att säga bringa Capablanca ur fattningen
genast från början ty så länge han får behålla sitt lugn genom matematiskt
”maskinspel” är han de suveräne mästaren.
[Matchens
första parti blev remi, Aljechin vann det andra. Totalt slutade
matchen med vinst för Aljechin med +6 –3 =25.]
|
|
|
| ©
Sthig Jonasson 2000 |
|
| |
| |
|